Cilla Naumann

"Dem oss skyldiga äro", Cilla Naumanns femte roman, utspelar sig till större delen i ett namnlöst sydamerikanskt land. Diplomatfamiljen Norli - Tomas och Katrin och döttrarna Elin och Anna - dimper ner i ett stort kallt stenhus i en larmande storstad. Tomas har åkt i förväg. Hustrun Katrin lämnar lägenheten på Södermalm och ett mörkt och vintrigt Stockholm och möts av hettan på flygplatsen, tyngd av två gråtande övertrötta småflickor. I huset väntar Carmen, hushållerskan som följde med på köpet efter den förra diplomatfamiljen. En lika naturlig inventarie som de tunga mörka möblerna, varmvattenberedaren, eller stenplattorna ute på pation. Katrin har svårt att vänja sig vid tanken att ha tjänstefolk och insisterar på att Carmen ska sitta med vid måltiderna, men efter ett år av urlakande tristess blir det hushållerskan som inser situationens allvar och hjälper Katrin ur diplomatlivets förlamande sysslolöshetsträsk. Cilla Naumann." BORDER="0"Cilla Naumann. Fader Sanchez, den kontroversielle prästen i fattiggränderna uppe på berget, behöver hjälp, och Katrin drar igång en efterlängtad och välbesökt rådgivningsmottagning för kvinnor. Tiden går, en vistelse som bara skulle vara i några år rinner snabbt iväg, plötsligt har familjen bott i stenhuset i femton år och flickorna har vuxit upp. "Lusten att resa hem hade tunnats ut snabbare än vad någon av dem kunnat föreställa sig innan flyttlasset gick. Efter den första tidens nyckfulla stämningar av saknad och tomhet blandade med häftiga lycko- och frihetskänslor i det nya landet, anpassades de, var och en på sitt sätt, och vande sig vid allt det nya". Döttrarna pratar spanska och skapar sina egna liv. Tomas uppslukas av sitt internationella arbete. Samtidigt är det något som långsamt börjar gå sönder i Katrin. Mötet med den unga gravida Clara blir en vändpunkt och hon börjar ifrågasätta vad hon och Tomas egentligen försöker göra, västerlänningar i ett kaotiskt och fattigt land. Parallellt med familjen Norlis liv utspelar sig en helt annan historia. En morgon hittar Maria Teresa, en kvinna som basar över en stor gård ute på landsbygden, ett bylte på sin trappa. Hon böjer sig ner och tar upp det och hittar till sin förskräckelse två nyfödda tvillingpojkar. Förskräckt tar hon kontakt med polisen, men börjar redan efter några dagar känna att hon gjorde fel. Ingen gör anspråk på barnen och hon ansöker om att få adoptera dem. Berättelsen om Maria Teresa och pojkarna slingrar sig in i Katrin och Tomas liv och ödet gör ett kanske orättvist kast. Cilla Naumann har med romanerna "Vattenhjärta", "Väntan tillbaka", "Vågorna Alma, vågorna" och "Dom" skapat en egen distinkt stil. Ofta handlar berättelserna om vad som egentligen menas med hemma. Vem som har rätten till ett hus? Norlis är bara en av många familjer som bott i Stenhuset, även om de stannar länge. Och när de kommer tillbaka till Sverige och ber kvinnan som hyrt deras sommarhus i femton år att flytta blir hon rasande. Den största njutningen under läsningen är Naumanns språk. Ett skjutfält med soldater i snö. Sommarregn. Statyetter av minnen. Vissa teman går igen, kontrasten mellan norr och syd, kyla och värme, svåra upplevelser som lämnar spår genom hela familjeled, distinkta detaljer, en krispighet i språket. Naumanns andra bok "Väntan tillbaka" fortfarande min favorit. När det gäller "Dem som oss skyldiga äro" önskar jag för berättelsens och för min egen nyfikenhets skull att boken var dubbelt så tjock. Caroline Alesmark