Carl-Johan Vallgren

Det är en något högstämd och aningen svulstig titel på en roman, som är ett försök och en ambition att fånga en romantisk storhet och en ogripbar enhet, kärleken. Allt kretsar kring ett märkligt människoöde, det handlar om en vanställd, om Hercule Barfuss. Han föds 1813 på en bordell i Königsberg, det är snöstorm, samtidigt föds en underbar flicka, Henriette Vogel och en misskapt pojke, Hercule Barfuss. Han är döv, han är dvärg, han har utväxter, knölar och bulor på kroppen, han är ett missfoster. Men han äger en vidunderlig gåva, han kan läsa och styra andras tankar. Det är en stor tillgång, en försörjningsmöjlighet i resande varietésällskap, men på samma gång är en tankeläsare ett hot och en fara för många, som ser det som mycket besvärande och det sätts ett pris på hans huvud. Hercule Barfuss tvingas av olika skäl att röra sig och resa i världen, han får utstå enorma lidanden, han blir förföljd och jagad, han blir föremål för beundran både i kloster och på dårhus, samtidigt väcker han skräck och fasa. Författaren Carl-Johan Vallgren. Bild. Cato Lein" BORDER="0"Författaren Carl-Johan Vallgren. Bild. Cato Lein Carl-Johan Vallgren har ett huvudspår i berättelsen, det är den stora kärleken mellan detta omaka par - Hercule Barfuss och Henriette Vogel. Men det finns flera sidospår, som om de dövstumma, om synen på dem och förföljelsen av dem. Samhället ser då på de döva som mindre begåvade och svagsinta och författaren ger stort utrymme åt teckenspråket, dess historia och grammatik. Om språket som sitter i händerna och ansiktet, om tystnaden i de dövas värld. Hercule Barfuss glömmer aldrig Henriette Vogel, trots att hon är borta från honom och försvinner under långa tider. Kärleken, som han visar är god, oändlig och förlåtande. Naturligtvis slås han någon gång till marken av desperation, ibland härskar förnuftets grammatik, berövar och bränner kärleken och han möter kärlekens följeslagare, hatet. Men nästan alltid är det en kärlek utan ondska, hat och hämnd, en kärlek av gränslöshet. En passion. Hercule Barfuss lämnar aldrig sitt kärleksspår, han uthärdar allt, även de största faror, därför att hans tro och tillit till Henriette Vogel är blind och utan svarta kanter. Carl-Johan Vallgren skildrar 1800-talet ur flera perspektiv, han gör historiska överblickar och ger goda inblickar i religionens och filosofins värld. Mycket handlar om tro, vidskepelse och ockulta föreställningar, kring människan, framtiden och kring synen på världen. I romanens ansats, språk och tänkande finns en stark europeisk hållning, inte ett snävt svenskt sätt att betrakta ting och förhållanden. Carl-Johan Vallgren är en europé, något av en renässansmänniska, en ung intellektuell med stor självständighet, både som människa och författare. Jag påstår detta efter att ha läst hans böcker, lyssnat på hans musik och hört honom i radions sommarprogram. Den här romanen är hans stora genombrott som författare. Berättandet har en intensitet, en livlighet och en nästan onaturligt magisk ådra. Men det stora är framför allt konsekvensen i berättandet, respekten för och tilltron till det mänskligt bräckliga och svaga. Det är det som är så övertygande. Hercule Barfuss tvivlar inte, glömmer inte, han vilar i en kärlek, som besegrar allt. Bo Bjelvehammar