Carl-Johan Vallgren skapar litteraturens Lätt & Lagom

Ny bok. Efter framgången med förra romanen Den vidunderliga kärlekens historia, vilken rätt oförtjänt belönades med Augustpriset för sju år sedan, har Carl-Johan Vallgren varit fast besluten att skriva en roman vars främsta syfte är att sälja.

Det ska vara lättuggat. Det ska vara lättsmält, lättförpackat och inte kräva någon större ansträngning av läsaren. Just litteraturens Lätt & Lagom.

Den nya romanen är av tegelstensformat och heter Kunzelmann & Kunzelmannoch fullkomligt gråter efter en förlagsredaktör med stenhjärta och ilsken rödpenna. Samtidigt, vill jag slå fast redan här, råder det ingen tvekan om att Carl-Johan Vallgren är en begåvad berättare. Han äger språkets gåva, som man sade förr. Det gör saken än mer beklämmande.

Romanen delar sig kvickt i två historier. Den ena handlar om Joakim Kunzelmann, en havererad existens med stora skulder som försöker dra sig genom att skriva kulturartiklar som aldrig blir klara. Det är en ung man utan moral eller minsta känsla för heder eller - för den delen - ett uns självrespekt.

Den andra, avsevärt intressantare och mer genomtänkta delen, handlar om hans far, Viktor Kunzelmann. Berättelsen börjar med att den gamle mannen dör, och Joakim tror att därmed är hans ekonomiska problem ur världen. Vad han - och hans syster - finner är att det enda konstkännaren med sitt orubbliga renommé och den välansedde konservatorn lämnat efter sig en hög med grundligt förstörda dukar. Där i Viktor Kunzelmanns arbetsrum ligger mästerverk invid mästerverk sönderskurna. Några smärre blad och några målningar av Skagenmålaren Krüger tycks han dock missat under sin kritiska autodafé.

Avsnitten om sonen och hans patetiska liv är fulla av sega schabloner, i ett krampaktigt försök att skildra ett meningslöst liv där pengar, sex och jakten på en lycka lika lätt att erövra som det är tugga i sig en snabbmatskedjehamburgare. Vallgren lyckas inte göra Viktor Kunzelmann Junior levande eller trovärdig, han förblir en pappfigur, en konstruktion utan konturer, utan djup, utan mening.

Den äldre Kunzelmann har en minst sagt brokig bakgrund. Född i Tyskland, professionell förfalskare av frimärken, tillstånd, ransoneringskort och konst under sin ungdomstid i Berlin, tillfångatagen av nazisterna fick han arbeta med sedelförfalskning - tanken var att med falska pundsedlar undergräva den brittiska ekonomin. Tidigt upptäckte han att drogs till män, inte kvinnor. Homosexualiteten förblir ett oöverkomligt problem i hans liv. Efter ankomsten till Sverige, strax efter krigsslutet, lyckades han förfalska även sitt förflutna. Allt i hans liv har varit en lögn, eller konsekvenserna av lögnerna.

Snart är han en erkänd konservator och expert på förfalskad konst, anlitad världen runt. Men han återupptar, efter olika turer och en misslyckad kärleksaffär, sitt skumraskarbete som konstförfalskare. Hur han, den homosexuella konstförfalskaren, kom att bli far till två barn ska inte avslöjas här.

Självfallet handlar Kunzelmann & Kunzelmannom lögner, om att allt - och alla - idag är kopior. Originaliteten har sedan länge gått på rea. Och livet levs som vore det en taskig cover. Tyvärr förmår Carl-Johan Vallgren enbart att skrapa på fenomenets yta, eller snarare: han skapar endast en yta. Fördjupning saknas, här erbjuds klichéer i stället för äkthet, ordkaskader i stället för inträngande gestaltning av den förljugenhetens tid som blivit vår. Boken saknar dissonanser, de skevheter och skrovligheter som ger en roman dess inre och pulserande liv. Texten är som en mur. Det är stopp. Läsaren lämnas utanför - alltmedan Vallgren själv förnöjsamt njuter av sina fiffiga formuleringar.

Carl-Johan Vallgren är påläst, de noggrant återgivna detaljerna ger stark tidsfärg - främst åt de historiska avsnitten. Och han skriver bra. Han har, som det heter, flyt i texten. Den tjocka romanen är som ett väloljat maskineri, varje del griper oantastligt in i nästa. Men han riskerar inget, han vågar inget. Vart tog den subversiva svärtan vägen som fanns i Vallgrens tidigare böcker Dokument rörande spelaren Rubashovoch För herr Bachmanns broschyr? Den nya romanen Kunzelmann & Kunzelmannsaknar, dessvärre, varje ansats till litterärt tuggmotstånd.

Men det är Carl-Johan Vallgrens val. Vill han välta kiosker, som det heter, på bekostnad av sin talang så är det väl hans ensak. Att hans litterära begåvning riskerar krossas under kioskerna tycks mig dock vara ett mycket högt pris att betala.