Burmas generaler personifierar ondskan på jorden
Jag skulle vilja skriva något riktigt elakt om generalerna i Burma. Dessa herrar som utan att darra påhänderna låter hundratusentals av sitt eget folk dö av svält, vattenbrist och av alla de sjukdomar som kommer lika säkert som amen i kyrkan.
Man brydde sig inte om att varna folket inför katastrofen, man har ingen beredskap för svåra situationer, det finns inte ens gaffeltruckar och fordon på flygplatsen för att transportera den hjälp som tillåts komma in i landet. Och man byråkratiserar så till den milda grad att internationella hjälparbetare hindras komma in i landet. Vid gränsen mot Thailand väntar stora mängder hjälp i form av både personal och material men generalerna kinkar och kräver visum och annat trams. Dessutom mörkar man omfattningen av tragedin och hävdar att läget inte alls är så besvärligt som det faktiskt är.
Jag håller med Staffan Heimersson som skrev i lördagens Aftonblad att grannländer och FN och stormakterna borde intervenera och helt enkelt gå in i Burma med våld. Jag förespråkar aldrig våld men i det här fallet är det motiverat. Ett redan fattigt och utarmat land körs ännu längre ner i kvarnen och lidandet framöver kommer att sakna motstycke.Katastrofen kommer också att få konsekveser utanför Burmas gränser. Just området i södra Burma, som drabbades värst, är en av de största risexportörerna i Asien, det är bland annat så generalerna tjänat sina miljarder, och redan nu rusar rispriserna i höjden och värre lär det bli. Jag har kontakter på landsbygden i Thailand och där har man stora bekymmer med de höga rispriserna. Utan basmaten ris kommer många familjer att få stora problem med födan.
Men stormakterna gör aldrig något militärt om man inte kan tjäna stora pengar på saken – det räcker inte med att hjälpa eller rädda miljontals människors liv. Sådan är logiken och ingen tror väl på allvar idag att USA hade gått in i Irak om det inte vore för oljetillgångarna. I Burma finns inget sådant att lägga under sig för en invasionsarmé, alltså sitter man bara still och ryar lite i olika medier.
Det enda positiva med katastrofen i Burma är att generalerna visat sina rätta ansikten och kanske, kanske innebär deras hållning också slutet på deras långvarig maktställning. Men priset lär bli högt...
Staffan Heimerson skriver i Aftonbladet att Burma är landet där Buddha gråter – bra sagt men det är inte bara Buddha som gråter, det gör också hundratusentals barn som snart lär få erfara vad svält innebär och hur det känns att dö i kolera.
