Broder Daniel blickar bakåt

Det är 1995 och Månadsjournalen skriver om musik: Broder Daniel är indie, en av de heta grenarna av nittiotalets elgitarrmusik.

Det är 1998, kanske i oktober, och en god vän dricker riktigt mycket och kryper sedan fram till dj-båset bara iklädd en postit-lapp fastklistrad i pannan. Han har lagt sina kläder under ett bord. De ska senare försvinna. På lappen står Broder Daniel.

Det är 2005, i mars, och Henrik Berggren väljer ut sin favoritbild på den fotoutställning i Stockholm som dokumenterar tolv år av Broder Daniel. Han väljer först bara ut bilder där han är ensam: Det blir bäst bilder när det bara är en person. Bäst tycker han om en bild från Cruel town, en bild där han står i sin BD-uniform mellan två höghus. Något i perspektivet ger intrycket av att höghusen lutar medan Henrik Berggren står spikrak.

– Den visar Broder Daniels kamp mot samhället. Mot den inrutade vardagen och dess nedtryckande strukturer. Dagen efter släpps dubbla samlingsalbumet "No time for us". Cd1 börjar med tonårs-angst-vrålet "Luke Skywalker" och slutar med niominutersversionen av "When we were winning". Cd2 består av demos, den äldsta från 1989, och den akustiska versionen av "No time for us".

– Jag tycker plattan är både bra och dålig. Det är alltid roligt att ens musik kommer ut, men den här musiken är... inte gjord för att samlas, säger Henrik Berggren.

– Den är inspelad under väldigt lång tid och väldigt disparat. Men det finns ändå en röd tråd i Broder Daniel, en explosion som följt oss.

Henrik Berggren suckar, tar en cigarett och resonerar en stund om att samlingsalbum alltid kan ses som en sellout.

– Därför känns det skönt att ha utökat skivan med demos. En del låtar var bättre som demo än som färdig låt, till exempel "Lovesick". "Son of St Jacobs" är från 1989, där spelar vi för jävligt. Men det var ändå OK att den kom med, den representerar oss som... barn. En samlingsplatta brukar betyda att ett band nystartar eller att det är slut. Henrik Berggren vet själv inte vad som händer med Broder Daniel nu.

– Men jag tror inte jag kommer sluta spela musik. Efter "Cruel town" har jag skrivit... en del. I alla fall mer än vad jag gjorde efter "Broder Daniel forever", så det blir knappast ett lika långt uppehåll igen. Men jag vet inte om det är för BD som jag skrivit.

– Grejen är att även om det inte skulle bli en BD-platta skulle jag säkert fortsätta att jobba med många av dem som ingår i BD. Och det skulle nog låta exakt som BD ändå. I flera intervjuer under karriären återkommer Henrik Berggren till att han och bandet är konstant missförstådda och får ta mer stryk än något annat band. Samtidigt har Broder Daniel alltid varit ett av Sveriges mest uppskrivna och sönderälskade band. Hur går det ihop?

– Det finns många som förstått oss också. Förstått att det inte bara handlar om några tonårsproblem, att BD inte i något avseende är fast i någon tonårsgrej. BD kan skriva om vad som helst. BD:s form kan rikta in sig på vilket ämne som helst

Vilka andra missförstånd finns om er?

– Att vi skulle vara plojiga och inte seriösa, att vi inte är värda att tas på allvar. Att vi bara vill provocera. De har inte sett hur ärliga vi faktiskt är i vår musik.

– Men folk har alltid varit delade gentemot oss. Det verkar gälla fortfarande, märkligt nog. Men vi har många fler på vår sida nu. Jag tror att många gillar att se någon stånga sig blodig mot omvärlden även om de inte vill göra det själva. Men det är inte roligt i längden att alltid vara i opposition. Det tär så mycket att hela tiden försöka bevisa sig, att känna sig missförstådd.

Samtidigt är det svårt att tänka sig Broder Daniel i ett sammanhang där alla älskar er.

– Det tycker jag inte alls vore så orimligt.

Skulle ni inte förlora era drivkrafter då?

– Om jag blev helt perfekt lycklig i alla avseenden skulle jag sluta göra musik. Men det är inte tänkbart att det händer. Tyvärr kommer det alltid att finnas grejer som jag kan skriva om.

Kommer ni att spela ute nu när albumet kommit?

– Nej. Det finns ingen möjlighet till det, vissa i bandet är bortresta och så. Kanske gör vi det i sommar. Om vi finns då. (TT Spektra)

Erik Helmerson

Henrik Berggren om:

Fansen:De jag märker mest är fortfarande tjejer i tonåren. Det är de som ropar på gatan och vill ha autografer. Men naturligtvis finns de som lyssnat på oss i tio år och litar på att BD ska kommentera deras tillvaro – vilket vi gör genom att kommentera vår egen.

Gamla medlemmarnas, Håkan Hellström och Theodor Jensen, nya karriärer:Jag vill inte kommentera annan musik och allra minst de som varit medlemmar. BD är sin egen värld, och jag vill att det ska vara så.

Ryktet att han jobbar som gymnasiekurator:Jag har också hört det. Det är jävligt underligt. Det skulle ju aldrig gå. Jag skulle ju bara få prata med olika BD-personer, antar jag.

Vad han trodde om karriären för tio år sedan:Vi skulle bara göra en skiva och sedan lägga ner. Så ändrade jag mig till två skivor. Och tre. Det blev inte så, och det beror på att inget någonsin blev så perfekt som jag önskat. Och kanske på att jag är gjord för att observera saker och skriva om dem.

Bästa låten på samlingen:Den långa versionen av "When we were winning". Den var det bästa med att ge ut plattan, men jag fick tjata en månad för att få med den. Jag tycker att det är den bästa text jag skrivit. Egentligen skulle den ha varit ännu längre.