Brist skänker tillvaron mening

Vattenplöjaren (Harith al-miyah)

Författare: Hoda Barakat

Översättning från arabiska: Gail Ramsay

(Leopard Förlag)

I Beirut äger tystnaden både gator och torg, det finns inget liv i gränderna och basarerna, där det tidigare var butiker och biografer är det nu tomma gapande hål. Håligheter av tystnad. Men det spirar nytt liv som trotsar allt, små majsskott eller en slingrande reva från ett björnbärssnår.

Men det är en bara illusion om något nytt, på avstånd och ibland riktigt nära hörs explosionerna från det pågående inbördeskriget.

Bland dessa spillror och ruiner vandrar varje dag en ensam man, tyghandlarens son, han lever i ett gränsland mellan dröm och vakenhet, han lever bortom det normala livet, på andra sidan skyddsvallarna.

Han följer inte en plan utan irrar runt, främst för att skaffa mat och hitta något som han kan ha nytta av och han rör sig i ett vakuum utan liv, det enda levande som han stöter på är en flock hotfulla hundar. De är förvildade och respektlösa, men en hund blir ändå hans vän. Mannen rör sig mellan liv och död och mellan nu och då, han låter i sin berättelse minnena återskapa hans eget och sin familjs liv. Minnet av staden lever genom att han dagligen besöker och namnger platser, gator, gränder och torg.

Han skapar sig ett hem i det som en gång var familjens tygaffär.

Det är ett under att faderns lager av underbara sammets- och sidentyger har klarat sig undan förstörelsen. Där växer ett rum fram, ett annat rum bortom krig och våld och han klär golv och väggar med doftande, frasande tyger. På så sätt i denna omgivning ger han nytt liv åt en historia om tygerna, om linnets, bomullens, sammetens och sidenets historia.

I en dröm och med en stark längtan frammanar han samtidigt i sina tankar bilden av den kurdiska flickan Shamsa som han en gång var förälskad i. Hon finns så nära honom i hans samtal, men samtidigt så långt borta.

Det är en svart text om en stad som inte finns mera och som bara lever i mångas minnen, men det är en vacker och omsorgsfull sorgetext. Och mannens berättelse bär sagans skimmer.