Brainpool

Det borde komma som en överraskning att lundabandet Brainpools period som ettriga punkpopsmurfer bara var ett larvstadium, inför det som tio år senare återföds som fulljädrad rockopera. Men dels har deras förtjusning i The Who, som genomgick samma metamorfos, alltid varit uppenbar, dels har det lilla man hört efter sångaren Janne Kasks avhopp styrt i andra riktningar än treminuters popexplosioner. Det förvånande med "Junk", som i kväll uruppförs på Malmöfestivalen med ett gäng gästartister och Malmö Symfoniorkester (utropstecken), är snarare att gitarristen David Birde, basisten Christoffer Lundquist och trummisen Jens Jansson alls rott detta mastodontprojekt i land - även om det tog några år. Hade de bara hyrt in fler sångare till inspelningen också, och fått ihop en mer substansrik story, kunde det blivit kanon. "Junk" är 85 minuter musik på två plattor, där enkel, drömsk pop blandas med svulstig, progressiv rockmusik som vi inte hört maken till sedan 1976. Det vore nästan konstigt om det inte ekade av tidigare försök i rockopera-genren, och det gör "Junk" - självmedvetet. 70-talsmastodonter som The Who, Queen och Pink Floyd hörs lång väg. Storyn är kort och underlig, fokuserande på karriärism och konsumism - och inte ur positiv synvinkel, om nu någon trodde det. Bitarna faller tack och lov på plats i Birdes föredömligt självironiska förord. Här finns ett knippe bra poplåtar, som "Here Comes The Man" och "This Is Junk", men det lär inte göra "Junk" till storsäljare. Ändå är albumet ett modigt gå-mot-strömmen-statement, ett kraftprov och, förmodar jag, en dröm realiserad. Därmed blir det totalt ocoola rätt coolt, egentligen.