Bra vibrationer i S:t Olof
Ett stycke jazzhistoria skrevs nog när Lars Erstrands kvartett på turné genom landet dnna fredagkväll bjöd på klassisk swingmusik i S:t Olofs välbesökta medborgarhus. Fyra lysande och väl till åren komna jazzmusiker, som spelat ihop i över 30 år, försatte åhörarna i ett euforiskt tillstånd med sitt suveräna och avspända samspel. Gamla välkända evergreens, musikalmelodier, filmmusik och danslåtar i lämplig blandning återuppstod i skön tappning denna kväll.
Redan öppningssignaturenmed den underfundiga titeln This is the end of a beautiful friendship and the beginning of loveframkallade ett skönt behag i hörselgångarna och det spontana upplägget av låtar exponerade gruppens fenomenala beredskap. En ömsint och inkännande dialog uppstod alltid när Bertil Fernqvist replikerade Lars Erstrand, som då elegant övergick till sitt fyrstämmiga komp. Arne steady-as-a- rock-Wilhelmsson skapade trygga basgångar och vältimade soloinslag med sin bas och Björn Sjödin var en härligt pådrivande glädjespridare bakom sitt trumset. Alla dessa låttitlar glömmer man bort men melodierna stannar kvar med förnyad kraft .
En särskild glädje var det att få höra denna konstellation spela originalversionen av Juan Tizols klassiska Perdido, som gruppen framförde på äkta sydamerikanskt manér.
Den som såg filmen Orfeo Negrokommer förmodligen aldrig att glömma Anton Carlos Jobims underbara Manha de Carneval.Ett par Gershwin-melodier fick också lysa fram med riktigt uppskruvat swingtempo.
En liten anekdot knöts till en av dem. En radioman från Paris var en gång tvungen att på engelska annonsera: "And now the orchestra will play for you but not for me.. "
Efter pausen medgod förtäring följde danslåten Satin Dolloch en rolig variant av Sweet Georgia Brown. How Hight the Moonblev också en av kvällens kostbarheter. En beställd önskelåt blev Memories of Youav ragtimepianisten Eubie Blake. Mästarvibrafonisten Lionel Hampton, som Lars Erstrand tidigare samarbetat med, fick också sin givna plats i programmet. Den självklara slutsignaturen blev därför Flying Home, som Hampton i ett lyckligt samarbete skrev med Benny Goodman. Kvällen slutade med en underskön melodi som Vera Lynn sjöng in mitt under andra världskriget: A nightingale sang in Berkley Square.
