Botemedel för min politiska depression

DN publicerar en artikel av Maria Sveland som blir mycket omdebatterad på sociala medier. Den handlar om hennes "politiska depression" - suveränt uttryck - och hon beskriver att denna udda form av psykiska ohälsa kommer sig av det som hon uppfattar som ett hårdare debattklimat. Ett klimat där ingen höjer rösten till försvar för det mångkulturella, jämställda samhället utan att bli kallad PK-tönt.

Sveland beskriver ett tuffare Sverige som jag känner igen men ändå inte. Att det skulle vara något slags mainstream att uttrycka rasistiska och sexistiska åsikter och att man skulle kunna använda ordet "neger" utan att den övervägande majoriteten av Sveriges befolkning skulle svara högljutt och med bestörtning kan jag inte förlika mig med. Inte heller påståendet att det skulle finnas något slags samband mellan att känna en instinktiv motvilja mot SCUM-manifestet å ena sidan och rasism, sexism och Anders Bering Breivik å den andra.

Så dyker ännu en artikel upp på facebook, också denna från Aftonbladet.

Artikeln beskriver hur 13 gränspoliser hotas med anmälan om tjänstefel eftersom de vägrar bryta mot internationella konventioner till skydd för asylsökande flyktingar. Poliserna vägrade samstämmigt att bära uniform, batong och pepparspray i sin tjänsteutövning eftersom de ansåg detta vara totalt olämpligt och oförenligt med deras yrkesroll.

Man hade även instruerat gränspolisen att gripa alla nyanlända flyktingar som reser med falska pass eftersom gränspolisens högsta chef Peter Nilsson inte verkar vara införstådd med att det är fullt tillåtet för asylsökande att resa med falska pass. De flesta som flytt ur en krigszon har nämligen inte haft lyxen att kunna resa öppet med sina egna identitetshandlingar. De som kan hoppa på ett plan med sitt av myndigheterna stämplade pass för att anlända rosenkindade och hederliga på Arlanda några timmar senare gör naturligtvis det, men det är sällan det fungerar för politiska flyktingar.

Gränspoliserna beskriver sin upprördhet och sitt illamående över situationen och fortsätter att vägra intimidera flyktingar med sin klädsel, vilket innebär att om någon lyckas ta sig ända till Sverige från Syrien så kommer de att möta svenska poliser som är fullt införstådda med att deras syfte är att hjälpa, inte skrämma.

Det är när jag läser detta som jag inser att jag blivit politiskt hoppfull istället för deprimerad. Min dagskonsumtion av nyheter och debatter innehåller hat och förakt, precis som Sveland beskriver. Krig, våld och rasism. Men den övervägande delen utgörs av människor som kämpar emot. Som protesterar och känner sig politiskt deprimerade, och jag inser att Sveland med sin politiska depression har lyckats bota min.