Bossa nova och barkflisor

Konsert

Miriam Aïda

Mölle 2, Malmöfestivalen, 21 augusti

Egentligen är det konstigt att brasiliansk musik inte är en tydligare del av den svenska kulturen. En av 1900-talets mest hyllade svenska visdiktare, Cornelis Vreeswijk, lät ju sig inspireras mycket av alla dess olika inriktningar och många har följt hans exempel utan att för den skull lämna några större avtryck.

Men i ett Sverige där brasilianskt gung tillhör undantagen är det skönt att svensk-brasilianska Miriam Aïda finns.

Måndagens konsert i ett tält över barkströdd mark bjöd på sånger som Folhas Secas, Tristeza E Solidao och Quem Te Viu. Quem Te Viu?", den melodi varifrån Vreeswijk tog tonerna till Deirdres samba.

Miriam Aïda har sina musikaliska rötter i jazz och blues, men här visade hon att hennes röst tycks vara gjord alldeles särskilt för att tolka brasilianska sånger. Hennes band är även det mycket skickligt. Slagverkarna Anders Westergård och Ola Rutsén, gitarristen Mats Andersson, kontrabasisten Mattias Hjort och Fredrik Kronkvist som spelar alt- och tenorsaxofon och tvärflöjt med samma självklart eleganta och känsliga stil – de skapade alla stor musik solo och tillsammans.

Kronkvist och Hjort gavs också tid att glänsa lite extra tillsammans i ett fartfyllt, svängigt och virtuost instrumentalnummer och slagverkarna visade skickligt att till synes enkla instrument som triangel, maracas, gurka och tamburin låter helt fantastiskt i rätt sammanhang och händer.

Men fastän publiken uppmärksamt och med glädje lyssnade till det som hände på scenen var de flesta fötter, mina egna inräknade, stilla bland barkflisorna. Trist, eftersom den dansanta musiken och glädjen som böljade fram från scenen var så påtaglig.

Fredrik Fischer