Bortom Manhattans skyline
I den storslagna kameraåkning som inleder TV-serien Angels of America sveper kameran in från Stilla Havet, passerar Golden Gate-bron i San Francisco halvt dold i drivande moln och fortsätter österut tvärs över den disiga kontinenten till New York där den glider in från söder mot Manhattan (ungefär som de där planen måste ha kommit på morgonen den 11 september 2001), in över skyskrapornas fyrkantiga stenlandskap, ner mot Central Parks gröna lummighet, tills den saktar in och stannar vid Bethesda-fontänen vars bronsängel lyfter sitt huvud och möter vår blick med blinda ögon.
Själva kommer vi från andra hållet, med ett Malaysian Airlines-plan som startat i Kuala Lumpur, landar en varm sommarnatt på Newark-flygplatsen på New Jersey-sidan, tar en gul taxi genom Lincoln-tunneln över till Manhattan och färdas norrut genom den väldiga labyrinten där människorna myllrar, neonreklamen flimrar på Times Square, svarta byggnadssilhuetter avtecknar sig mot himlen, polisbilar ylar på avstånd och ett dovt brus fyller gaturummet, världsstadens andning som aldrig tystnar.
New York, länge världens största stad, är myten om Metropolis, möjligheternas urbana paradis – men också jättestaden som ondskefullt monster. Min egen New York-myt är färgad av politiska fördomar och hårdkokta polisserier i TV, en snabbspolad hotbild av våld, brutalitet och förtryck som, visar det sig, har föga med verkligheten att göra.
New York är avslappnat, nästan rofyllt. Jag möter en självmedveten tillförsikt som också rymmer lättsamhet och värme. Och jag tänker på Walt Whitmans poetiska hyllning till New York i dikten Manahatta, vars flödande, sjungande språk fångar den växande världsstadens energiska atmosfär: järnkonstruktionerna som strävar mot skyn, tusentals immigranter som anländer varje vecka, New York-borna "som ser dig rakt i ögonen". Men där bortom också Garcia Lorcas ord om skuggstaden, Manhattans mörka ångest, människorna som släpar sig bort genom gatorna "som hade de just räddats från ett blodigt skeppsvrak". I rutnätets 2028 kvarter (ritade 1811), i tunnelbanans (1904) klaustrofobiska rum med rostiga gjutjärnsbalkar, vittrande betong och fuktig värme: denna ofrånkomliga, nödvändiga närhet som är New Yorks, eller kanske just Manhattans, fysiskt, mentalt, denna smältdegel av kroppar och tankar, språk, hudfärger, röster, blickar, alltsedan immigrationen tog fart på 1800-talet och New York blev den stora porten mot framtidslandet, löfteslandet, frihetslandet men också den ort där invandrare från hela världen kom att stanna; ännu kring 1930 var 75 procent av New Yorks invånare (7 miljoner) födda utanför USA.
Denna nödvändiga närhet – "so near / no room for fear" skriver poeten Langston Hughes i dikten Subway Rush Hour – som kanske är hemligheten bakom lättsamheten – och samtidigt slutenheten: bronsängelns blinda ögon.
En stad som är en värld, som är Världen. Och när jag står vid FN-skrapan på First Avenue förstår jag, äntligen, varför Dag Hammarskjöld valde New York. Närheten, men också mångfalden, den distinkta olikheten mellan kvarter och stadsdelar: Greenwich Village, Soho, Little Italy, Lower East Side, Chinatown, Tribeca. Mötesplatser och konfluenser: Broadway, Times Square, Central Park med joggarna kring The Reservoir, Strawberry Fields vid huset där Lennon bodde, Bethesda och ängeln. Metropolitan Museum of Art, Harlems soldränkta avenyer, trädkantade gator med soptunnor och brandtrappor, Brooklyn Bridge i vars stålkablar Atlantvinden sjunger, Chrysler Buildings art deco-spiror, bag ladies och limousiner.
Från Empire State Buildings utsiktsterrass ser vi Manhattans skyline som grå kulisser i soldiset i söder och försöker identifiera byggnaderna med hjälp av en informationstavla där World Trade Centers tvillingmonoliter markerats med prickade linjer, som arkitektoniska fantomkroppar. Namnet struket i kartblad och broschyrer, kvarteret kringgärdat av höga plank. Ground Zero: ett schakt, en grav, en intighet, ett ord som är tabu, en helig vallfartsort, ett svart hål prytt med stjärnbaneret.
"Ifall man skulle glömma", skriver David Lehman i sin dikt om WTC, "är allt man behöver göra att titta upp och det är inte där."
Men staden sjunger runtomkring, sjunger sin dova brusande sång, och kvällen kommer med svalka; fåglar svävar, vilar, stiger i termiken mellan skyskrapornas varma kroppar, och flygplan, glittrande, förgyllda, drar vita streck högt uppe i rymden över Manhattan, New York. Och Bethesda-ängeln lyfter sitt huvud.
"På denna plats", skriver Mark Strand i sin dikt Night Piece, "där de fattiga i sina hyreskaserner talar till sina gudar / och de rika inte hör dem, smälter denna månljusa natt / alla ljuden samman till ett avlägset nynnande som om / staden till sist sjöng sig själv till sömns."
Fotnot: Diktcitaten är hämtade från Elizabeth Schmidts antologi Poems of New York, Everyman's Library Pocket Poets, Alfred A Knopf, New York 2002.
