Bokens svartaste sidor blir bäst i filmen

Att filma "Populärmusik från Vittula" är som att ta ut fotbollslandslaget och tvingas begränsa sig till sju man.

Nyheter • Publicerad 24 september 2004

Att välja sörlänningar i rollerna som Matti, här Max Enderfors, var ett misstag av Reza Bagher. "Populärmusik från Vittula" har dock även sina goda stunder.bild: Fredrik BromanFoto:

Lita på att folk har egna åsikter, lita på att de inte tvekar att uttrycka dem och lita på att det är svårt att vinna.

En diskussion om filmen kommer alltid att börja och sluta just i begränsningarna. Var är råttscenen, hur kan man undvika att nämna strykkedjorna, vad hände med flykten till Frankfurt? Det är en lite orättvis diskussion, dels eftersom regissören Reza Bagher lyckats trycka in oväntat mycket Vittula på 1.46, dels för att hans jobb är att göra en bra film och inte att bokstavstolka en text, oavsett hur läst den texten råkar vara.

Annons

Är då "Populärmusik från Vittula" en bra film? Nej och ja. Nej för att dess första halvtimme består av ganska klumpig karaktärspresentation och orytmiskt klippta scener, liksom staplade på varandra som en ranglig vedtrave.

Och nej för att filmmakarna valt ickenorrlänningar i de två Mattirollerna (Barnmatti och Tonårsmatti.) Bagher säger själv att han prioriterat skådespeleri framför dialekt, men effekten blir att sörländskan sticker ut genom filmens övriga röster som spetsig klippa ur lugnt hav.

Å andra sidan; när filmen väl tar fart dröjer inte lång tid innan den skenar som Lapplandspilen. Korkar vrids av brännvinsflaskor, döda farmödrar stryper sina sovande barnbarn, överarmar pulserar, elgitarrer gnisslar och vuxna karlar spänner blickar som skulle kunna fälla en älgtjur.

Bröllopsscenen, bäst även i boken, är ett tiotal benådade minuter och episoderna med Ryssi-Jussi och farmodern ekar av gotisk skräck. Reza Bagher hittar bokens svartare sidor med tung precision; det är fan inte lätt att vara ung i Vittula.

Filmen bärs också upp av ett antal kraftiga skådespelaraxlar och en öm famn. Axlarna tillhör främst Göran Forsmark, Sten Ljunggren, en återhållet vanvettig Lennart Jähkel och kanske framför allt Jarmo Mäkinen, Niilas pappa, som är rent episk i sitt tysta raseri.

Famnen finns hos Andreas af Enehielm. Känslig, subtil och med en utstrålning som midnattssolen. Han hade varit en ny Andreas Wilson om inte Andreas Wilson fortfarande var ny.

Reza Bagher talar om att göra en director&apos;s cut-version till dvd-utgåvan. Det är trist att han inte fick friare händer redan nu.

Erik Helmerson/TT Spektra

SAXO

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons