Blur

(Parlophone/EMI) Skönt att äntligen slippa bandets hjulbenta och fjunigt grabbiga retropop med pinsam gullighetsfaktor. Tyckte till och med att Damon Albarns sidoprojekt Gorillaz var coolare. Misstänker att en del satte kaffet i vrångstrupen nu, men det är verkligen så jag känner det. Och på den tiden då man tvingades välja sida: Oasis eller Blur, var Oasis självskrivna med sin bråkiga rock ' n ' roll. Blur har egentligen bara lyckats klämma ur sig en enda vrålbra låt, nämligen värsta lo fi-rökaren "Song 2": Woo-hoo... Ärligt talat: töntigheter som "Parklife" och "Girls & Boys", någon? Gitarristen, och vad som sades vara den drivande musikaliska motorn, Graham Coxon, har fått tofflan, och det är mycket möjligt att skapandeprocessen, med kreativa konflikter mellan honom och Albarn, blir lidande. Men jag är inte säker, eftersom jag anser att bandets framtid osäkrades i och med att Albarn började apa sig med Gorillaz, och därefter åkte runt halva klotet för att samla ljud. Nej, det känns som om Blur har gjort en "Radiohead", det vill säga: sprängt ramarna och låst in alla måsten och kommersiellt högt ställda förväntningar i städskrubben. Misstänker att en del skivbolagsfolk blivit vita i huvudet av vad trion komponerat. Blur har använt sig av producenterna Fat Boy Slim och William Orbit, för att på så vis - förmodar jag - försäkra sig om cred även på dansgolvet. Think Tank är experimentell, och jag är inte övertygad om att alla fans kommer att köpa det här; "Out of Time", "Good Song" och "Beat Crazy", absolut, men därefter är det nog broms. Själv tycker jag att den här typen av kreativa utflykter är ett sunt tecken. Sparsmakat, spontant och lekfullt, och "On the Way to the Club" är underbar, om någon påstår något annat, så tro dem icke!