Blomsterkungar som gungar

Det är rätt roligt att komma till en spelning så som denna där publiken till största del består av äldre män som var med redan på 70-talet, då den progressiva rocken hade sin storhetsperiod.

Med starka influenser av Frank Zappa, Pink Floyd, Yes och Genesis sprakar denna musikshow igång. Avancerade harmonier och udda taktarter är vardagsmat, sprudlande ljudlandskap med sprakande solo- och melodislingor avlöser varandra titt som tätt. Allt var väldigt välkomponerat och att första låten varade i nära 30 minuter säger mycket om bandet. Ljudet var också otroligt proffsigt, teknikern hade verkligen lyckats med att få till en bra ljudbild.

Grundaren och huvudgitarristen Roine Stolt med manskap visar upp en balanserad mångsidighet, med undantag för vissa solopartier som blev lite för mycket. Inhyrda trummisen Pat Mastelotto, med ett förflutet i storheter som Mr. Mister och King Crimson, imponerade mest på mig. Det var han som såg till att dessa mastodontlåtar till längd behöll sin mångsidighet och dynamiken skötte han utmärkt. En fröjd för ögat och öronen att uppleva sådana fruktansvärt skicklig musiker.

När tredje låten Retropolis drar igång räknas det in på engelska; ''one. two. three. four. five!". Roligt att höra en inräkning till en udda taktart, det var lite skojigt jämte alla rockband som alltid räknar in, och alltid till fyra. Samma låt bjöd även på ett mysigt bassolo, men det blev lite Mastelottos show. Till en början höll han tillbaka och sedan tillsammans med basist Jonas Reingold nådde de klimax på ett riktigt snyggt sätt där båda utnyttjar de mesta ljud man kan få ut av de respektive instrumenten, improviserat och underbart helgjutet.

En sak bara; sången! Det höll inte alls. En så opersonlig sånginsats blir man så less på. Där fanns inget unikt, inget intressant. Jag störde mig bara på den och njöt rikligt av att de höll käft så långa stunder. Jag blev också lite arg över de riktigt dåliga projektionerna i bakgrunden som var under all förväntan. Meningen "love is the only answer" flygandes, babblandes och hoppandes i bakgrunden hela tiden i otroligt fult typsnitt. Det var som de hemska skärmsläckarna man får med när man köper en dator. Släng det eller gör något vettigt!

Men jag kan säga att jag blev positivt överraskad och var nöjd med det hela. Jag och min medarbetare diskuterade dock efteråt; har inte Pink Floyd och alla de där andra banden redan gjort allt det här? Men jag försöker att bortse från den tanken och bara njuta av bra musik.

Jonatan Åstrand