Bloggbusen som blev en mjukis

SMYGEHAMN. Alex ångrar mycket, men inte den karaktär han skapade. Det var ju "Elake Alex" som gav honom en plattform.

– Det var ett experiment, ett projekt jag började med när jag bloggade på Stureplan.se, säger Alex Schulman i dag om tiden då han gav nätmobbingen ett ansikte.

Jag ville ha en karaktär som funkade i den miljön, fortsätter han. En narcissistisk idiot som blir sur för saker som att han inte får gå före i kön.

Döm om Alex förvåning när folk tog den själviska, gallspyende figuren på allvar:

– Det var jätteintressant att se hur långt man kunde gå. Men att så många trodde att jag verkligen var så skev i huvudet... Det fanns liksom ingen reflektion.

Den medvetna, ganska cyniska jakten på uppmärksamhet gav oväntat gott resultat, om man även räknar in ogillande, rent av hat. Alex Schulman tackar sin onda bloggkaraktär för allt det han senare kunnat göra: humorsajten 1000 Apor, högprofilerade jobb för Aftonbladet och andra publikationer, samt inte minst tecknandet av ett bokkontrakt.

Smällen man får ta, resonerar Alex Schulman, är att många haft svårt att ta honom på allvar när han nu debuterat som seriös författare och allmänt känslig kille med boken "Skynda att älska". Självförvållat, medger Alex, som inte tycker synd om sig själv.

– Jag har velat provocera och sticka ut. Lyckligtvis har jag märkt att de som läst min bok varit frågande i så där fem-sex sidor, men sedan har de lyckats släppa bilden av mig som en idiot.

Stureplansprofilen Alex Schulman har starka band till Skåne. På 70- och 80-talet bodde familjen Schulman i Smygehamn och Åkarp. På samma gång en doldis och kändis efter succéer som "Hylands hörna" och "Kvitt eller dubbelt" var Allan Schulman angelägen om att vart han kom starta traditioner som bygdespel eller, som i fallet Smyge, "julinblåsning".

Han tyckte om det som var återkommande, samtidigt som han var rädd för det, berättar Alex. Varje nyårsafton var ett pinnhål närmare döden.

– Men han ville vara rotad där han bodde. Kanske för att han levde så kringflackande. Tiden i Smyge brukade han prata om som den bästa tiden i sitt liv.

Alex, som föddes 1976, minns en mängd festliga middagar, "för att inte säga fylleslag", inte sällan förevigade på super-8 av grannen Jan Troell.

Han minns också huset, "Dragontorpet" mittemot Smygehus, där det fanns saloondörrar som i en westernsaloon och ett hål i golvet genom vilket man kunde kasta smutstvätt rätt ner i en korg.

– Jag tror att mitt första minne kommer från den utomshusteater som pappa startade vid Smygehuk, berättar han. Det var något om ett fint område som kommunen hade spärrat av, och så kom en kvinna och klippte av avspärrningen. Jag minns att jag tyckte det var något otroligt förbjudet att göra, något som polisen inte skulle gilla, och det gjorde mig rädd. Jag förstod ju att det var teater, fast ändå inte.

"Skynda att älska" beskriver Alex Schulman som sitt livs största utmaning.

– Ända sedan jag var 13 har jag velat skriva en bok, förklarar han. Och att kombinera det projektet med att skriva om pappa, det kan inte vara mer utmanande och läskigt.

– Men nu när det är gjort är det helt klart mitt livs stora triumf. Jag har aldrig varit så stolt över något.

I viss mån handlade det om självterapi, att komma över faderns bortgång. Pappan, som var betydligt äldre än sönerna i sitt andra äktenskap, blev med åren allt mer bräcklig och sönerna kom omedvetet att beskydda honom. Allan Schulman dog 2003, när Alex var 27.

I en av bokens starkaste passager återkallar Alex Schulman ett minne, bortträngt under 20 år, av hur fadern får ett av sina raserianfall och faktiskt både slår och sparkar honom.

– Det fanns massor som jag tvekade inför att ha med, berättar Alex. Men jag skrev på utan att filtrera och kollade sedan med min mor och min bror Calle om det var "too much". Men hade jag inte haft med svärtan hade boken inte blivit sann.

Alex Schulman har släppt elakheten. Men han tänker inte bli menlös.

– Jag vill fortfarande provocera, säger Alex. Det vore stor skada om jag inte gjorde det. Vad jag först och främst vill vara är samtidsreflekterade eller ifrågasättande. Men jag har ingen lust att såra människor.

Nu har Alex Schulman ett romanprojekt på gång.

– Det blir en rent fiktiv historia, som jag skriver samtidigt som jag skriver lite dikter. Jag har ingen deadline, men någon gång, inom två eller 20 års tid, kommer jag att släppa en diktsamling!