Bland dem som makten hava
Det är här tal om den politiska makten och om en person som levt så nära makten det går att komma, journalisten Eva Franchell, som rört sig i Rosenbads korridorer under fjorton år. Det är i stort sätt under en sammanhängande period, bortsett från ett gästspel som informationschef på TV 4. Det är framför allt arbetet som pressekreterare åt Anna Lindh som har gjort att hon på nära håll sett de stora elefanterna dansa och som har gett henne tillgång till en insyn som få har. På ett enkelt och lättillgängligt språk ger hon sin syn på viktiga politiska händelser i Sverige under dessa år, jag ser det hela som ett fritt samhällsreportage och betraktar inte varje bokstav som absolut sanning.
Eva Franchell ärmed Anna Lindh den där ödesdigra septemberdagen på NK och hon förstår inte riktigt vad som händer där bland klädgalgarna på varuhuset, hon försöker förgäves skydda Anna, men det är utsiktslöst. Och allt sker så otroligt överraskande och snabbt och livvakter finns inte.
Nu är det ett särskilt förhållande mellan Anna Lindh och Eva Franchell, de är inte bara arbetskollegor, de är även vänner. De umgås privat, de pratar ofta om annat än arbete, de gör gemensamma saker bortom politiken och därför blir Anna Lindhs död särskilt svårt för hennes vän. Det blir en svart och påfrestande tid, ett trauma att ta sig genom och besegra, att få bort de många bilderna från händelserna på NK, där hon får se sin vän knivhuggen till döds. Denna del av berättelsen om en vänskap mellan två kvinnor tillhör de starkaste i boken. Jag blir inte engagerad av att läsa alla gamla affärer om Laila Freivalds lägenhet, de utvisade egyptierna, Leif Pagrotsys obstruerande och den famösa PR-resan till Sydafrika. Det mesta känner jag igen och Eva Franchell tillför ingenting nytt, möjligtvis detaljer, men det saknas både en distans till frågorna och en skärpa i analysen. Det finns sällan en analys, små trevande försök, men tämligen harmlösa.
Det är däremot intressant att se på den politiska flocken med hennes ögon och det är ganska likt en flock höns med en bestämd rangordning och en hierarki, som ständigt gör sig påmind. Och som måste konstitueras av den store tuppen själ. Visst finns det uppblåsta småtuppar som försöker utvidga sina revir men rädsla och ängslighet gör att de ofta kommer av sig. Rädslan är påtaglig i hela flocken, det lurar alltid faror både innanför och utanför gruppen och de är betydligt farligare än både räv, grävling och duvhök.
Men det ärmärkligt hur skickligt kungen navigerar mellan grynnor och skär, ofta som en mästare, ibland som en buffel och ibland krävs det nödvändiga offer. Och Göran för noga anteckningar i sin svarta bok. Få känner till innehållet men många fruktar att hamna på fel sida. Alla vill vara nära makten och helst förbättra sin egen position, givetvis på andras bekostnad.
Det är lika ofta en strid om rangordning och fastställande av positioner mellan departementen, inom ett departement, både utåt och inåt. Det kan gälla vem som ska åka i vilken bil, vem som ska placeras närmast makten och vem som ska följa med på den finaste restaurangen.
När det gällerjämställdhetsarbetet finns det en hel del att uträtta i makttoppen och inom Utrikesdepartementet befolkas inte taburetterna av män som ens känner till orden improvisation och radikalisering. Och det är påtagligt hur ett enskilt misstag kan fälla en kontrollfreak som Lars Danielsson och hur en debattartikel kan röra om i hela rörelsen, som när Anna Lindh skriver på DN-s debattsida tillsammans med Carl-Henrik Swanberg.
Det finns många intressanta detaljer i det politiska spelet och jag avslutar med samma källa som i rubriken, Bibeln.
"Kungarna uppträder som herrar över sina folk och de som har makten kalla sig folkets välgörare."