Bitterhet och ilska, det är roligt det

Befinner du dig i Skåne i höst så var på din vakt. Särskilt i Malmö. Komikern Robert Gustafsson, ofta kallad "Sveriges roligaste man", är i stan, och lediga stunder tillbringar han med att antingen köra hoj – eller spionera.

– Det är ju därifrån jag får mina intryck, när jag "tankar" material till alla gubbar. Det kommer ur vardagen, berättar Robert oblygt.

– Man får tjuvkika, ta på glasögon och keps och hålla en tidning framför ansiktet. Åka utomlands och studera hur folk går och står. Då får jag inte språket, men i Sverige blir det mycket att se dokumentärer och studera folkmassor. Dyka upp där de inte tror att jag ska dyka upp. Sitter jag på en buss i Malmö här så tänker folk att "nä, det är inte han, han åker inte buss!"

Med ett lurigt leende berättar komikern hur han brukar gå runt, förklädd, och snappa upp. Varför säger hon "dårå" efter varje mening? Vad konstigt hår han har. Den killen går lustigt, vad beror det på?

– De blir som små klippdockor. Så tar man den där människans kroppsspråk och den människans dialekt och den människans sätt att uttrycka sig på och så blir det en gubbe.

De mest älskade "gubbarna" tar Robert Gustafsson med sig i showen som ska fira hans 25 år sedan genombrottet i "Björnes magasin." Han frågade på sin hemsida, och de gubbar folk ville se stämde rätt bra med vad han själv trodde.

Som Veyron i ottan, den proggige göteborgaren från "Nilecity." Brandchef Greger med den märkliga vanan att gå i kilt och pumps. Speedwaystjärnan Tony Rickardson som inte alls är bitter. Närå.

– Men hur skulle de dyka upp, på vilket sätt, och vem ska jag prata med? frågar han sig. Jag märkte rätt snart att jag måste ha motspelare och göra riktiga situationer.

Med på scenen finns också orkester, dansare och doatjejer. Att bara göra standupmonologer intresserar inte Robert Gustafsson. Det måste finnas en historia att berätta.

– Jag har aldrig tyckt att det verkat speciellt kul att stå i privata kläder och säga "har ni tänkt på en sak?" Jag vill heta något annat, ha en lösmustasch eller hatt och säga "hej, jag heter Göran!". Då går det bra.

Den röda tråden är ett hemma hos-besök hos Robert Gustafsson; eller kanske snarare den mediala bilden av honom.

– Hypokondrikern, arbetsnarkomanen, pedanten och den ständigt skämtande Robert Gustafsson, beskriver han.

Menar du att du inte alls är sådan egentligen?

– Absolut är jag det, men inte enbart kanske!

Det är sant. Den riktige Robert Gustafsson är ju till exempel även kontrollfreak. Styr allt in i minsta detalj, och producerar sedan 15 år tillbaka sina shower själv, i samarbete med von der Lancken produktion. Han har en ganska unik sits på så vis.

Tanken var aldrig att göra originalsketcher ifrån exempelvis Nilecity.

– Det värsta med det är att publiken ofta kan sketcherna bättre än vad jag kan, förklarar Robert. Så det är lätt att göra dem besvikna, "nej, så ska du inte betona, det ska vara så här och blablabla..." Det är lite farlig mark.

Istället bjuder showen på etablerade karaktärer men med nya texter och i nya situationer. 16-17 gubbar är med i den en och en halv timma långa showen. Och efter så många snabba byten är Robert Gustafsson slutkörd, plaskblöt av svett.

Udda, lite bortkomna – och arga. Så ska Robert Gustafssons figurer helst vara för att tillfredsställa både deras skapare och publiken.

– Jag har alltid haft en förkärlek för de här ömmande fallen, dem som man tycker lite synd om. Att det är lite svart, förklarar han.

– Men de största garven skulle jag säga kommer utifrån aggression. Folk som säger rakt ut vad de tycker. Det är kittlande, på något sätt.

Om 25 år då, på 50-årsjubiléet? Vad skulle han kunna ha med då, om han får utvecklas och ha hälsan? Robert Gustafsson skruvar obekvämt på sig.

– Oj oj oj... då hoppas man att man kommit såpass långt att man kan göra de här "gubb-gubbarna" på ett trovärdigt sätt. Som Sten-Åke Cederhök, Carl Gustaf Lindstedt eller Stig Grybe gjorde. Man behöver ju inte så mycket smink, man är ju redan rynkig och gråhårig.

– Det kanske kommer nya filmkaraktärer, det hoppas man ju på. Men det får nog bli en tv-show, där man klipper in gamla filmsnuttar och varvar med saker som jag gör då. För att göra den här föreställningen som 78-åring, det kommer jag inte orka. Då blir det väldigt mycket dans och gästartister, tror jag!

Hojåkande, det är Robert Gustafssons passion. Han har fyra-fem cyklar där hemma ("det varierar väldigt"), som han helst tar ut om våren och hösten. Tio grader är perfekt hojåkarväder.

– Andra rider hästar och seglar eller vad de hittar på för att koppla av. För mig är det att dra på mig den där hjälmen, berättar komikern. När man åker iväg, och det brummar och skakar, då kan ingen nå dig. Ingen kan ringa, ingen kan störa. Du är verkligen otillgänglig. Och då infinner sig den här totala ron och friheten.