Beyoncé skaffar sig en målvakt
Hon har skapat alteregot Sasha Fierce, en syndabock som tar på sig allt det där syndiga som Beyoncé vill sjunga men inte riktigt vill stå för: en "målvakt", för att använda en populär term i dagens kriminaljournalistik.
På onsdag släpps sångerskans nya album I am… Sasha Fierce(allt går redan att höra på Beyoncés myspacesida) där skivköparen får sex finstämda ballader med Beyoncé och fem stänkare med Sasha Fierce - uppdelat på två skivor, så klart.
Jag ser ett stort problem med konceptet. Som lyssnare lever jag i illusionen att allt mina favoritartister sjunger om kan vara sant. Det behöver inte vara sant, men det kan vara det. Även om artisten ifråga aldrig själv varit i närheten av låtskrivandet är det kittlande nog att tro att det självupplevda faktiskt finns där någonstans.
En riktigt naiv form av ingen-rök-utan-eld-teorin, men nödvändig för idolskapet. Backstreet Boys skrev inga låtar själva, ändå var miljontals människor världen över övertygade om att killarna ville ha det på det där sättet.
När Beyoncé nu gör en så distinkt uppdelning mellan artistjaget och det"riktiga" jaget försvinner illusionen fullständigt och det blir mest Rihannatrams av alltihop. (Jag sätter det riktiga jaget inom citationstecken - det är ju inte direkt så att Beyoncé tonsatt sin dagbok för oss att lyssna till. Den som hoppas få höra några rader om hur livet med äkta maken S. Carter ter sig kommer att bli besviken.)
Det andra, kanske mer självklara problemet med uppdelningen mellan slow jams och upptempo är att albumdynamiken helt går förlorad.
Klart att jag kan se en fördel med att Beyoncé vill ge fansen en platta för söndagsförmiddagen, för bussresan till sin käresta, för temyset efter en promenad i höstrusket och en annan för aerobicspasset, för förfesten eller… för aerobicspasset.
Men bränna en städskiva eller komponera en spellista för inflyttningsfesten kan vi fixa på egen hand. Vem vill ha en förfest på 18 minuter? Eller en dejt på 24?
