Berättelser om ursprunget

Denna dag ligger isen metertjock mellan öarna ute i Roslagen. Havet är fruset. Isen är bärkraftig nog för att bilar ska kunna köra på den. Snön yr upp i lätta molnvirvlar när vinden gör sina hastiga kast. Det är kallt. Det är bett i luften. Solen strålar och de är på väg från Domarö ut till fyren på Gåvasten. Maja åker skidor med större entusiasm än skicklighet. Hon är sex år gammal men har en vilja av glödgat stål. Föräldrarna Anders och Cecilia ser hur hon envist stavar sig framåt.

Framme vid Gåvasten går de upp i den gamla övergivna fyren. Men Majas intresse är fångat av något annat, något som hon fått syn på där ute på isen. När de sedan ska gå springer Maja i förväg. Där, en kort bit ute på isen, upphör alla spår. Maja är försvunnen. Spårlöst. Världen rasar samman.

Två år senare kommer Anders tillbaka till Domarö. Nersupen, bruten, fördärvad. Allt hopp är dött, all livsvilja har runnit ur honom. Han vet inte själv varför han återvänt. Cecilia har lämnat honom. Spriten och mörkret har ockuperat hans liv.

John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamnär förlagd till ett litet fiskarsamhälle ute i Roslagens skärgård.

Det är inte baddjävlarna, de privilegierade sommargästerna som likt en ettrig flugsvärm sveper in några vackra månader varje år, han skriver om. Det är om ursprungsbefolkningen och deras vardagsliv han berättar. Om alla de som bott och arbetat, slitit och kämpat mot havet i generationer. Romanen växer och blir nästan till en släktkrönika.

Styrkan i John Ajvide Lindqvists berättande - paradoxalt nog med tanke på att han skriver skräckromaner - är den påträngande och etsande skarpa realismen. I många avseenden går det att se hans författarskap som en självklar utlöpare av den kraftfulla svenska traditionen av arbetarskildringar, även om det samhälle som nu skärskådas har förändrats och därmed kräver andra perspektiv och nya berättargrepp.

Det är vardagsskräcken John Ajvide Lindqvist behandlar. Den vi alla bär inom oss, som är en ofrånkomlig del av vårt dagliga liv, som ligger där tätt intill varje hjärtslag. Den som tränger sig på i vargtimmen när klockan tickar sönder natten och river i nerverna som en katt som vässar klorna. Den oro som plötsligt tar ett språng och förvandlas till den råaste och grymmaste ångest som omedelbart uppslukar allt annat och fryser tanken.

I debutromanen Låt den rätte komma invar det utanförskapet, barn som inte släpps in i gängen eller tolereras av omgivningen, som fångades i en förortsskildring med vampyrtema. Mobbing och blodsugare, för uttrycka det kort. I Hanteringen av odödavar det bland annat det överstatliga kontrollsamhällets totala brist på respekt för medborgarnas integritet som skulle åskådliggöras, draperat i en skräckskildring om zombies.

Det är denrispapperstunna hinnan mellan en normal vardag och den obotliga skräck vi alla bär inom oss som John Ajvide Lindqvist penetrerar, undersöker och - till sist - river sönder.

Det är allvaret, att han aldrig släpper livets bärande väsentligheter ur sikte, som höjer John Ajvide Lindqvists romaner upp till en nivå långt ovanför den så kallade underhållningslitteraturen. Och hans stil - ordknapp, tydlig, uppfordrande och ändå ytterst känslig för de minsta skiftningarna i mänskliga relationer. Han är en författare i egen rätt, en författare att räkna med långt utanför skräckgenren.

I Människohamnär det självfallet alla föräldrars ständiga skräck inför risken att förlora ett barn som är det centrala temat. Men det handlar även om den mänskliga otillräckligheten, vår uppenbara litenhet i världen, alla våra tillkortakommanden inför naturens väldiga krafter. Rädslan inför det som man förr kallade elementernas raseri. Han skildrar den hårda vardag som råder - och i ännu högre grad den som rådde förr - i ett litet fiskarsamhälle, där det ligger på randen till det våldsamma havet.

Människorna som levt sina liv och är födda på Domarö, som Anders farmor Anna-Greta, vet att de sedan många generationer tillbaka, sedan århundraden, slutit en grym pakt med havet. En pakt som kräver liv. Som kräver offer. Alla lever med rädslan, med skräcken för vad havet kommer att kräva för att släppa ifrån sig sitt skimrande silver. Den en gång livsnödvändiga sillen.

Men något harrubbats. Något har i grunden förändrats. Och ett par av dem som havet tagit återvänder till ön, inte minst två mobbade killar som var jämnåriga med Anders.

Människohamnär en stark och i högsta grad levande och varm, påträngande realistisk roman om vad som händer när hinnan spricker och skräcken väller in i vardagen. Missa den inte. Läs den!