Bengt Erikssons Krönika
Hans berättelser är till stora delar självbiografiska och skildrar ungdomstidens besvärligheter. Allehandas krönikör Bengt Eriksson presenterar en serietecknare från Malmö vars album varje vuxen människa borde ta del av. Är du en sån där gladlynt människa som vaknar varje morgon med ett leende på läpparna och fågelsång i öronen? Som går ut och fångar dagen med aldrig sinande livslust? Förresten, finns det såna människor? Själv har jag dagar då jag rycker till när telefonen ringer. Signalen låter så ilsken. Vem kan det vara? Måste jag svara? Vill bara dra ner rullgardinen, vara för sej själv och läsa en bok. Fast andra gånger kan jag också vara hur social som helst, träffa människor och umgås: prata, prata, prata. Med detta vill jag ha sagt att jag känner igen mej i serieberättaren/tecknaren Daniel Ahlgren. Jag känner igen mej som 30-åring, som väl Ahlgren ungefär kan vara idag, som tonåring och snart 55-åring. Inte varje dag, timma och minut - men ibland undrar också jag, för att citera texten under ett självporträtt av Daniel Ahlgren som skolpojke: "Vad skrattar dom åt?" Helena är en av huvudpersonerna i Daniel Ahlgrens serier." BORDER="0"Helena är en av huvudpersonerna i Daniel Ahlgrens serier. Daniel Ahlgren gick i skolan i Sölvesborg och bor nu i Malmö. Han är en flitig serieskapare. Hela tretton egna seriealbum, inklusive några samlingar, har han publicerat sen debuten 1993. Albumet "För fin för denna världen", utgivet år 2000, utsågs till årets bästa svenska seriealbum. Ahlgren fick det svenska seriepriset Urhunden. "För fin för denna världen" var första delen i en trilogi om Helena, samma år som hon slutade gymnasiet. Albumet gavs ut av det stora förlaget Bonnier Carlsen, men trots att albumet alltså skulle följas av ytterligare två delar så beslöt förlaget att - i stort sett - sluta ge ut serier. Nu har de bägge följande delarna, "The girl who never fick någon nån post" och "Blomstertid", istället publicerats i en gemensam volym av det mindre förlaget Bakhåll i Lund. Nyligen kom också en pocketsamling, "Live på Lister" (Optimal Press), med tidiga Ahlgren-serier. Dessutom ger samma förlag, Optimal, senare i maj ut ytterligare ett nytt Ahlgren-album, "Böggänget". Daniel Ahlgren dagbokstecknar och berättar. Vilket kan och ska tydas på två sätt. Dels tecknar och berättar han realistiskt och självbiografiskt. Oavsett om Ahlgren själv är huvudperson eller om han i just den serierutan tecknar sej själv, så är han... ja, det är ordet... fysiskt närvarande i varje ruta. Dels tecknar han direkt och "slarvigt". Så kan teckningarna se ut: som om de vore just snabba dagboks(an)teckningar. Lite svårt hade jag för tecknarstilen när jag första gången såg en serie av Daniel Ahlgren. Ursäkta, erkänner att jag hade fel. Ordet slarv är just ett slarvigt ord. Tvärtom tecknar han mycket medvetet. Det här är hans tecknarstil, ingen annans. Liksom berättelserna och erfarenheterna är hans. Innehållet hänger ihop med sättet att teckna. Självbiografin kräver dessa teckningar. Det är också därför som hans berättelser - serienoveller? serieromaner? - ristar spår och sår i hjärtat och hjärnan, bara inte går att värja sej mot. De är så otäcka men ändå måste man - jag - bläddra, titta, läsa. Jag kan inte låta bli, för att de också är så verkliga. För att Ahlgren inte ryggar tillbaka för sina upplevelser, inte glömmer - inte kan glömma - och går vidare i livet. Men här finns faktiskt också en ödmjukt, gråtfull vädjan inför livet och de så kallade medmänniskorna. "Vad skrattar dom åt?" upprepas som ett mantra. I de tidiga serierna - i den betydelsen att han där tecknar sina tidigaste minnen och sej själv som yngst - handlar det om mobbing. Han bygger en snögubbe, döper den till P.B. (plågoandens initialier) och slår sönder gubben med snöspaden. Skolfröken tvingar honom och mobbaren att ta varann i hand och "bli vänner igen". På gymnasiet handlar det om disco, fester, sprit och mera sprit. Ahlgren tecknar mot spriten. Han tecknar mot fester. Varför ska man gå på disco och festa när folk dricker och blir som dom blir? Dricker tills dom inte vet vad dom gör och dessutom hävdar att det är kul. Bättre att sitta hemma och lyssna på musik. Som när kompisen Harry är på besök hos Daniel i Sölvesborg och konversationen ebbat ut. De lyssnar på en LP som Harry inte hört med Nine Inch Nails. Sitter tysta och lyssnar rätt igenom albumet, kommenterar knappt ens. Serierutorna består av de engelska sångtexterna och teckningar av Harry och Daniel som lyssnar. Inget mer. Det räcker. Det säger allt. Musiken är trösten, dit man kan fly undan det liv man inte orkar med eller vill vara en del av. Som när Daniel Ahlgren vägrar värnplikt med motiveringen: "Jag vill inte tvingas ihop med en massa människor som jag inte har nåt gemensamt med. Som jag inte vill träffa alls. Jag hatar människor." "Livet på Lister" är en drabbande seriesamling. Å ena sidan den mobbade, utanförstående - å andra sidan festprissarna som går på disco, festar och super. Livet är en fest, som Nationalteatern sjöng och som Ahlgren döpt ett annat av sina seriealbum till. Blivande föräldrar borde få "Livet på Lister" som gåva på BB - för att återse sej själva som unga och blicka in i sina nyfödda barns ungdomsliv. Förut tecknade Daniel Ahlgren alltid svartvita serier (svart tusch på vitt papper). Vilket passar och framhäver hans eviga dystopi. I "The girl who never fick nån post" har han däremot börjat färglägga serierna. Här heter huvudpersonen alltså Helena och är en ung kvinna, mitt emellan ungdom och vuxenliv. Men visst handlar det om Daniel här också. Helena är hans alter ego. Hon går sista året på gymnasiet. Klasskamraterna har köpt studentmössa och ska gå på studentbalen. Helena (och hennes kompisar) har inte ens studentmössa. Och så tar allt slut. Vad ska Helena göra nu, efter plugget? Klasskamraterna - också hennes närmaste kompis - försvinner till universitetet medan Helena sitter kvar hemma på rummet och gör mest ingenting. Kompisen My hör inte av sej. Ringer inte ens. Så råkar hon möta Stefan, som gick i klassen, på stan. Stefan läser statskunskap, har träffat likasinnade och engagerat sej i nationslivet. Du då, undrar han, ska inte du läsa vidare? "Studera!" utbrister Helena. "Vad skulle jag studera för nåt? Jag är ju inte intresserad av nånting!" Men visst finns här en öppning, en glimt av ljus? Ändå? Nog har Ahlgren blivit i alla fall något mindre mörk i de nya serieberättelserna? (Färgen!) Som om han faktiskt, sent om länge, fått tanken att det kanske ändå finns någonting mitt emellan Svenssonmedellivet och utanförskapet: något slags alternativt sätt att leva mellan supargemenskap och sitta på rummet och lyssna på The Smiths (Daniel Ahlgrens eviga popfavoriter)? Som du kanske märkt så har jag i den här krönikan undvikit den fråga som brukar ställas om seriekonst och serielitteratur. Denna alltför vanliga fråga är nämligen så dum att den inte kräver något svar: Men är tecknade serier verkligen konst och litteratur? Seriealbum finns tyvärr inte i alla bokhandlar och inte heller på alla bibliotek. Så kanske får man leta lite extra efter Daniel Ahlgrens och andra svenska serieskapares album. Man skulle inte kunna förmå Thomas Millroth på Ystads konstmuseum att ordna en seriehörna med ett bra urval av både svenska och utländska album? Bengt Eriksson
