Bengt Erikssons krönika

Vad är det för fel på en oljemålning? Så har jag muttrar vid mina senaste besök på Rooseum i Malmö. Och tydligen är jag inte den ende som längtat efter en, om man säger, riktig konstutställning på Rooseum.

För när det i fredags var pressvisning på utställningen "Ola Billgren till minne" så hade visningen lockat ett större pressuppbåd än på länge. Det var ju nästan som på Lars Nittves tid...

(Här är inte plats och tillfälle för någon längre utgjutelse över vad Rooseums senaste chef, Charles Esche, tagit sej till med utställningsrummen och konsten. Men vad jag saknar den svunna tid, då man kunde släntra från den största salen och ner en trappa, genom salarna under jorden och upp på andra sidan, sen en trappa upp och genom ett par mindre salar, och så ner igen för en ny vända genom stora salen.

Den stora utställningshallen är någorlunda intakt, men undervåningen har styckats upp och omöjliggjorts för utställningar. Ovanvåningen har blivit projektrum. Konsten ska skapas på plats - på Rooseum.

"New Rooseum" kallar Esche sin (ny)skapelse. Men jag som är gammal och grå tycker det liknar retro och nostalgi. Så här gjorde man väl på 60-talet? Snart påminner Rooseum om ett ockuperat (allaktivitets)hus. Slut på parentesen.)

Att långsamt gå, titta och fundera sej igenom Ola Billgren-utställningen (drygt 40 målningar), och därmed genom hela hans konstnärliga liv, från 60-talet och fram till i höstas, då han avled, är underbart. Det är underbart för att varje duk är tänkvärd, varje målning är genomtänkt och genomlevd. Stilarna växlar som livet: från figurativt till nonfigurativt och tillbaks, till någonting mitt emellan. Men alltid realistiskt, vill jag påstå. Oavsett om man ser vad Billgren målat eller blott anar, så är målningarna realistiska. Billgren såg utåt och inåt. Det är realism: att så ärligt som möjligt avporträttera både synen och känslan.

Se den oerhört vackra, solljusbrunskimrande "Tarragona"-målningen". Den avbildade naturen växer långsamt fram under målningens yta. Men det där stora som sticker upp, vad är det? Plötsligt bryts skönheten av oro. Eller se Billgrens blodbestänkta "Sevillamorgon" (bägge 1989). Lika skön, lika oroande.

Som sagt, vad är det för fel med färg på duk? En oljemålning? Kulturredaktör Dahlström, som också skyndade till visningen, skrev om Ola Billgren i fredags (finns på www.ystadsallehanda.se). Läs Dahlströms hyllning och lockas ännu mer till den postuma Ola Billgren-utställningen på Rooseum (t o m 27/1).

På hemväg från Malmö till Vollsjö tog jag en sväng om Sjöbos provisoriska systembolag. Det byggs om, ska bli självplock också i Sjöbo, och under ombyggnaden har Systemet flyttat in i en lokal som inte är märkbart större än mitt arbetsrum. Men det är ju tillfälligt, bara.

Sämre med sortimentet, som redan nu har krympt. Eftersom jag inte hittade mina favoritvinmärken så frågade jag förstås om det blir bättre sortering efter tillbakaflytten? Nej. Sortimentet ska krympa ännu mer. Måste citera tillägget från kassapersonalen: "Det såg jag i tidningen att det skulle." (Fråga: Har det blivit lika dålig kontakt mellan däruppe och härnere, mellan chefer och personal, på Systemet som det är på Posten? Noll information innan förändringar genomförs.)

För oss, som menar att vin har något lite med kultur att göra, är Systembolagets ut- i betydelsen avveckling en katastrof. De som bestämmer Bolagets sortiment på bonnvischan verkar ha som utgångspunkt att "bönder" dricker ju ändå bara sprit, öl och vin av en (eller två) anledning(ar): för att bli full (och kåt). Vin som vin!

Avskaffa Systembolaget! Privatisera så fort som möjligt! Konkurrens, tack! Jag är säker på att ICA:s framtida vinhörna på Vollsjö torg kommer att ha lika bra sortiment som Monopolsystemet i Sjöbo. När - och det kommer, för till slut kan inte Sverige stå emot EU - det börjar säljas vin på Konsum och ICA så har inte Systembolaget i Sjöbo en chans! Om man inte begriper att man inte enbart kan kräma in vinst på storsäljare utan även måste ha bredd och djup i sortimentet.

Stillatig inte! Protestera, ni som jobbar på Systemet! Snart kan arbetsplatsen vara borta och ni har inga jobb. Det går med er som med postpersonalen...

Göran Greider, debattör, poet och rödsprängd s-politiker, är sen 1999 även pendlande (Stockholm-Falun) chefredaktör för Dala-Demokraten. På tidningens ledarsida skriver han bl a "alldagliga texter från olika ställen i Dalarna" under vinjetten "Dalaflanör". Nu har Greider också publicerat boken "Fucking Sverige" (med undertiteln "Byn, bruket, skogen - en modern Dalaresa") om tiden i och erfarenheterna från Dalarna.

En spännande bok om landsbygden som alla, i stan som på landet, alla som är intresserade inte bara av landsbygdens utan av hela landets, hela Sveriges utveckling, borde läsa.

I sina funderingar, främst kring byarna i Nås socken i Dalarna, återkommer Greider till en klassisk bok om landet och naturen: "Skogsliv vid Walden" av Henry David Thoreau. Året var 1845, då en man tog med en lånad yxa ut i skogen för att bygga ett hus åt sej vid en skogstjärn i Massachusetts, USA. Men, vilket jag alltid tyckt varit mest intressant i boken, det var gångavstånd mellan Thoreaus stuga och närmsta bibliotek.

Ta det symboliskt: stad och landsbygd / landsbygd och stad hänger ihop. De är beroende av varann, måste kunna jämföra sej med varann. Staden blir stad i förhållande till landsbygden, utan den omgivande landsbygden upphör staden att vara stad. Landsbygden är sin tur beroende av de nya impulser som sipprar ut från staden, liksom staden tar emot sipprande impulser från utlandet.

Modernismen är modern i förhållande till traditionen.

Förnyelsen är viktig - men kontinuiteten lika viktig. Utan periferin finns inget centrum. (Dessutom har de en tendens att byta plats.) Utan sin historia tappar nutiden fotfästet. Inget nu utan då! Ingen fart utan stillhet, ingen hets utan lugn. Inte minst detta med tempo är intressant. Om allt går lika fort så går ju faktiskt ingenting fort - hastighet och tempo kan endast mätas och uppfattas i förhållande till lägre hastighet och lägre tempo.

Budskapet, som jag får ut av Göran Greiders nya Dalabok och fått ut av mitt eget liv som sen länge utflyttad stockholmare, är just detta så enkla men svåra: det - de - allt - hänger ihop. Det är systematiskt (kan man skämta till det, syftande på Systembolaget.) Stockholmarnas landsortsförakt och landsortens förakt för 08-or är två sidor av samma falskmynt.

Greider avslutar med att trycka några av sina "alldagliga" texter från Dala-Demokraten. Han besöker så fjärran, ja, så exotiska platser, mindre och något större, som Avesta, Hedemora, Aspeboda, Garpenberg, Älvdalen och Falun. Hur många har varit där? Falun har jag kört igenom, men det är nog allt.

Så nära, för dem som bor där, så fjärran för andra. Liksom Vollsjö, där jag bor. Eller El Pico (en by eller liten stad i Bolivia, jag hittade namnet på kartan). Det bor folk där också. Det är nära, för dem. Det - vi - hör ihop. Det kallas jorden och världen.

Nej, nu måste jag ta och leta reda på min gamla motorcykelhjälm. Jag ska nämligen till Stockholm och där lär det i dessa (vinter)tider behövas hjälm. Snön ligger smutsbrun på gatorna och istapparna ramlar från hustaken ner i huvet på förbipasserande. Pengar till snöröjning finns inte, för Stockholms politiker satsar stadens och skattebetalarnas pengar på klottersanering.

De prioriterar, som det heter. Och att stan hålls renstädad och fin är ju en tröst när man halkat i en snödriva och brutit lårbenshalsen eller ligger där med en istapp i skallen.

Bengt Eriksson