Avenue Q lättar upp i höstmörkret
Där blir han snabbt en del av grannskapets brokiga gemenskap, hittar kärleken och slarvar bort den igen och blir av med jobbet innan han ens börjat. Plötsligt är planerna luddigare än någonsin, och Princeton får lära sig att det finns mer i livet än stora drömmar och sköna dagar.
Så långt kanske det låter som ett hyfsat ordinärt underlag för en skruvad amerikansk sitcom, med några stråk av svärta och smärta. Och en viktig byggsten i musikalen Avenue Q är utan tvekan driften med sitcoms. Men framför allt är Avenue Q en väldigt vuxen version av Sesame Street, komplett med handdockor och humor som definitivt inte platsar i några barnprogram. Här kretsar skämten kring republikanska garderobsbögar, psykologer utan kunder, komiker utan poänger och porrmissbrukare med alldeles för snabba bredband.
Och för att göra det ännu mer galet, så föreställer en av karaktärerna Gary Coleman, känd amerikansk barnskådis i på 70- och 80-talet. Han är numera en föredetting som blivit lurad på sina pengar av familjen och jobbar som fastighetsskötare på Avenue Q. Men han har fortfarande kvar sitt krampaktiga leende och sin påfrestande hurtiga attityd.
Så, skruvat är bara förnamnet. Och Avenue Q bjuder också på en omtumlande, förlösande skrattfest, framför allt tack vare skådespelarnas fantastiska arbete med dockorna.
Det tar ett tag att vänja sig vid att både skådisar och deras dockor syns på scen. Men när man väl kommit över den vägbulan, så är det riktigt läckert att se hur varje gest och min dubbleras i det minutiöst koreograferade samspelet mellan mask och människa.
När det dessutom kombineras med grova, direkta texter om sex, porr, fördomar och kärlek, då bubblar skratten upp ur strupen av sig själv. Och framför allt Jakob Stadell, Linda Holmgren och Linus Wahlgren imponerar, både som skådisar och sångare.
Men det märks också väldigt väl att Avenue Q är en amerikansk musikal. Många skämt är inte riktigt lika slagkraftiga på den här sidan Atlanten. Som den stående driften med Gary Coleman. Även om vi vet vem han är, och förstår det roliga, så faller skämtet platt efter några upprepningar.
Det är synd att man inte tänkt ett steg längre, och gjort svensk översättning som omfattar inte bara text utan även innehåll. En svensk storstadsgata, en homosexuell kristdemokrat istället för en republikan och drift med någon avdankad svensk barnskådis hade kunnat lyfta föreställningen till skyarna.
Men det blir något för nästa uppsättning av Avenue Q.
Tills dess rekommenderar jag alla som vill lätta upp höstmörkret med ett par timmars kramp i smilgroparna att gå och se det här gänget nu när de är ute på vägarna. För Avenue Q är bland det det roligaste jag sett på en scen i år.
