Även ospännande är härligt med Wilmer

Wilmer X

KB, Malmö, 18 februari

Det råder ingen tvekan om att Wilmer X kan stå upp stolta och räknas in bland de bästa svenska rock'n'rollband som någonsin funnits.

Men det börjar, om ni ursäktar, kännas som ett tag sedan de tillhörde de mest spännande.

Läget är perfekt, som Nisse Hellberg själv konstaterar: Wilmer X på hemmaplan, turnépremiär, utsålt och extrakonsert. Dessutom en ny platta som överraskande blivit bandets första listetta. Och visst är wilmrarna spelsugna, efter ett långt uppehåll. Ändå vill det sig inte riktigt, denna premiärkväll. Det är som om målet står så öppet och obevakat att det inte är någon sport längre.

Kanske beror det på att Nisses röst inte är i form i kväll, sönderskriken som den är redan i första låten "Blind mans bluff". Kanske beror det på att publiken är medelåldrigt sansad och städad. Eller på att bandet i sin tillbaka-till-rötterna-rörelse faktiskt inte lyckats hitta någon ny dimension av bluesrockigt larm.

Efter att ha mist en gitarrist och en klaviaturspelare, båda två dessutom körsångare, har Wilmers sound blivit tunnare och musiken smalare " givetvis. För att fylla ut ljudbilden har man hyrt in gitarristen Jalle Lindén, som under konsertens första halva pryder "Blod eller guld" med små söta slingor och "Bara lycklig när jag dricker" med cool countryslide. Sedan tar han ett steg bakåt och försvinner in i tapeten.

Det tar en halvtimme till den första publikfavoriten: "För dum för pop" med dess nonchalanta stridsrop mot intellektualism och tendensen att analysera ihjäl en bra grej. Den låten är också rena programförklaringen: Det är det enkla, okomplicerade receptet som gäller, att kliva in bredbent och göra sin vanliga, jordnära blandning av stadig husmanskost-rock'n'roll och lite glansigare listpop.

Men den förlösande energikick som nya plattan "13 våningar upp" gav bandet har inte fått fullt genomslag i scenversionen.

Visst finns passionen där ändå " i delarna. Jalle Lorensson skuttar omkring med sitt munspel som om scenen vore en värmeplatta på vilken någon försöker tillaga myrorna i hans byxor, Thomas Holsts bas gungar tryggt, Sticky bakom trummorna ser till att ingenting rusar iväg och Nisse Hellbergs låtar är roliga, tragikomiska eller förbannade alster och hälften av dem hade varit klassiker om de skrivits på 50- eller 60-talet.

"Hoppas på regn" från "Pontiac till himmelen" tillhör konstigt nog kvällens bästa nummer, liksom extranumret, bluesrockiga "Bill & Bull blues". Även ett lite ospännande Wilmer är ett rätt härligt band.

Lars Thulin