Att spränga ljudvallen
Det måste vara denna kompakta tystnad som gör att vissa börjat skrika högt. Desperat. Som de gör som suttit i isoleringscell för länge. De står inte längre ut med tystnaden, det skärande ljudet från lysrören. Tortyren gör dem galna, eftersom de inte vet varför de straffats. En svensk tiger ihjäl konflikter och besvärligheter.
Under 2008 har jag pratat med många som säger att de inte hörs. Ingen lyssnar, ingen bryr sig och tystnaden sluter sig runt dem (oss) som ett blött täcke en grådisig dag i november. Deras "case" är inte intressant. En flicka på 15 år ställde sig en dag upp i klassrummet och skrek. Några ryggade bakåt eller pep ut genom dörren. Alla tyckte att det var obehagligt och okontrollerat.
I flera veckor hade hon försökt prata med olika vuxna, men ingen hade haft tid. På BUP hade de bara skakat på huvudet, bett henne gå hem och vila. Då skrek hon. Vilket jag förstår!
Andra kan skrika ut sin förtvivlan genom att "skriva av sig". De har en naturlig plats i media. När Gunilla Linn Persson gav ut sin bok Livstecken(Wahlström & Widstrand) 2001 undrade jag hur hon vågade. Vad sa hennes nära och kära när de läst boken? Hade hon några vänner kvar? Vågade de prata med henne överhuvudtaget med risk att hängas ut i nästa bekännelse? Längst inne i mina hjärnvindlingar började en viss beundran växa. Vilken uppgörelse! Offra allt! Chansa! Gå över gränsen i gränssnittens paradis Sverige, där varje steg ska vara övervakat av en myndig myndighet! Tystnaden är ett gammalt beprövat tortyrredskap. Men nu verkar det vara nog. Goda författares skrik blandas med dokusåpastjärnornas vrål. Lars Noréns anteckningar jämte Hänt i veckans understreckare Elakt förtal. I Maja Lundgrens Myggor och tigrar(AB) blottades den manliga kulturelitens maktstrukturer. Dessa män gick ihop och sa något myndigt, sedan återgick de till att tiga ihjäl problematiken. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva(Svante Weylers förlag) borde hetat Egogirl,men det är Carolina Gynnings bok (Norstedts) som heter så. Jag blandar ihop dem, men kan förstå att de skriker. Klart man hellre tar chansen att spränga ljudvallen än att dö! Det enda jag inte förstår är Lars Noréns En dramatikers dagbok(AB). Varför skriker han? Alla lyssnar ju redan vördnadsfullt på denne voyeur?
Jag tycker att vi ska lyssna mer på de som saknar megafoner. Hör vi inte hur det skriks där ute?
