Att resa med Alain de de Botton och Tomas Löfström

Har man inte råd, tid eller möjlighet att resa då kan man alltid hänga med andra resenärer i deras reseskildringar. Den senaste tiden har jag ägnat mig åt två reseskildringar, en lite äldre, rent av redan klassisk bok och en ny, lite annorlunda skildring av resandet.

Den lite äldre (nåja) är Tomas Löfströms samling reseberättelser från 1984 med namnet Transit. Han är en sann resenär i så motto att han lika gärna kan njuta av, och skriva om, en rälsbussfärd mellan Ystad och Malmö som en vandring i Bangkok eller en regnig natt i Bukarest. Det är förflyttningen som inspirerar och ger nya intryck och tankar. Själva ordet "transit" betyder genomresa, att vara på mellan två punkter.

Jag är väldigt förtjust i Tomas Löfströms detaljrika och engagerade berättelser och han har ett gott öga för vad som är lite kittlande för läsaren. Det handlar om kapsejsade bussar i Indien, polisövergrepp, kvinnor som försvinner, om att vara insnöad på Österlen och om en svensk kvinna som gifte sig med en afghan och flyttade till Kabul.

Den andra boken är av annat slag. Det är Alain de Bottons Om konsten att resa (2002). De Botton lägger en mer neurotisk aspekt på resandet och psykologiserar gärna om vart, varför och hur vi reser. Han tar också litteraturhistoriens kändisar till hjälp och berättar om deras resemödor.

Någonstans kan man misstänka att Alain de Botton egentligen inte tycker om att resa men ändå inte kan motstå driften.

Till min stora förtjusning delar Alain de Botton och jag [S] och många med oss [S] teorin om att resandet innehåller tre faser. Jag minns en tidig vår i franska Dijon, där vi häckade ett tag, och där jag roade mig med att skriva en text med det pretentiösa namnet Att resa [S] en essä i tre delar. De tre delarna är förberedelserna, det praktiska resandet och eftersnacket.

Tanken är att den praktiska resan inte är så kul. Förberedelserna är däremot en höjdare! Då är allt möjligt och vi gör upp fantastiska planer och frossar i hur härligt allt kommer att bli. Sedan blir vi magsjuka, bagaget hamnar i en annan världsdel, hotellet dräller av kackerlackor och knarkare och ingen orkar stå i kö tillsammans med 450 japanska turister för att komma in i katedralen. Väl hemma kan vi snygga till verkligheten och ju mer vi berättar om resan och ju mer vi tänker på den desto bättre blir den [S] till sist precis så häftig som vi förutspådde under förberedelserna.

Låt mig citera Alain de Bottom: "Som vi känner till är resandets verklighet något annat än det vi förväntat oss. Den pessimistiska skolan hävdar att verkligheten därför alltid måste vara en besvikelse. Det vore nog riktigare och mer givande att säga att den i första hand är annorlunda."

Tomas Löfström är dock ingen neurotisk resenär i motsats till de Botton. Han förefaller inte förvänta sig någonting och upplever därför massor. Han oroar sig inte förrän det verkligen finns anledning och han löser problemen när de uppstår [S] ängslas inte över dem i förväg.

Jag tror jag håller mig till Löfström, så får de Botton resa själv...

Robert Dahlströmskriver kulturkrönika varje lördag