Att ordna saker och ge dem platser

Ny bok. Vi har också en stor benägenhet att både kontrollera och organisera vår vardag, behoven är olika och skiftande, men ofta tycker vi att när våra ordningar rubbas, då kommer moln som är oroande och störande.

Några vill ständigt sövas i tillstånd av balans och harmoni, andra tillåter sig nätta livsrubbningar och ytterligare andra hyllar kaos, när de närmar sig tillstånd av jämvikt och balans, då måste ständigt livet återföras till obalans.

Kvinnan i Sara Mannheimers debutroman går längre, hon lever efter en egen ordning, tio regler, hon håller sig till dem, som till kontrollhandtag eller ritualer. När det uppträder något störande utifrån, från en påträngande allmänhet, då går hon till sina regler för att återställa och korrigera.

I reglerna finnssvar på vad som är rätt och fel, vad du ska göra mot dig själv och mot andra.

Jaget underordnar sig denna ordning och ofta kringgärdas reglerna av ceremoniella bestyr och restriktioner, det gäller inte minst kvinnans mathållning. Där förekommer särskilda redskap som puderjärn och nätt egenartade ingredienser som pumpafrön och alger.

Regelverket utsätts från attacker och raider från flera håll, det blir tal om uppluckring och omprövning, om nya ställningstaganden och om att förhålla sig till fenomen, som förändringar. Det ordet får kvinnan att uttala en ny sanning, den att förändring är rörelse och att rörelse är rätt.

Eller en annan form av rörelse, gråt, det är synd om den som håller inne med gråten, gråt är rörelse, rörelse är rätt.

När kvinnan lever ensam, upptagen av att skriva, då fungerar regelsamlingen ganska väl, hon närmar sig aldrig oordning eller är i närheten av kaos, det är när hon öppnar sig mot världen, som det mesta urholkas och de tio reglerna förlorar sin mening. Inte helt, men de urvattnas!

Av arbete, avrelationer, av barn, allt detta stör märkbart och förflackar livsprojektet. Skammen lurar tillsammans med män, som ofta har korta namn som Ola, Uno eller Eve. Kvinnan börjar plötsligt att tala om riktiga människor, hon lämnar självtillräckligheten, den saknar rörelse, den är fel.

Kvinnan går in i ett annat livsprojekt, hon vänder på nytt världen ryggen, men plötsligt ser hon sig själv i sin dotter…

Sara Mannheimers roman är egenartat och underfundig, den har ett alldeles eget språk, både charmigt, ålderdomligt, kantigt, krångligt, men tilltalande. I sanning en stark debut!