Att leva nära jorden
De äger verktygslådor av megamått, virkesaffärer av god sortering och om så behövs små nätta grävlastare.
För en vanlig liten människa, som väljer att leva nära jorden, nära naturen och nära människorna, så går det att skaffa en plats, att njuta av, vårda och utveckla. I småskalighet, med små steg och utan ingrepp i vare sig hus eller mark.
Om detta berättar Ingrid Sjöstrand i sin nya bok Skånes somrar ila, orden har hon lånat från Anders Österling och hans ord kring Ales stenar; "… och marken strör sin blom kring stentung ålderdom, och lärkan slår, och Skånes somrar ila." Ingrid Sjöstrand finner sin plats, inte långt från Ystad, hon känner omedelbart för Stället, ett bostadshus och ett par uthus, plötsligt bestämmer hon sig för 950 kvadratmeter av Skåne, hon flyttar dit och börjar ett nytt liv.
Detta att känna för en plats är så viktigt, för att själv känna sig lycklig, men även för att visa en aktsamhet och en varsamhet om det, som finns runt omkring.
Att vårda hus och omgivningar och inte låta det förfalla, inte heller använda marken som avställningsplats för kasserade bilar och obebodda kaninburar. Det finns många sådana exempel, alltför många! Ingrid Sjöstrand lever förefaller det ofta ensam på Stället, men hon är aldrig utan sysslor, hon utvecklar nya intressen, hon är nyfiken på människorna omkring sig, och inte bara människorna, utan även de små djuren. Det kan vara skalbaggar, mullvadar och fåglar i olika storlekar.
Hon lär sig nytt, hon låter det nya komma in i hennes huvud, hon odlar det hon kan och hon lever ett liv i harmoni med omgivningen.
Tiden är ingen fiende, tiden är en vän. Rytmen är vilsam och klockan vilar.
För att klara hus och grund, för att få fason på Sigfrid Yngves, Stället heter så, så behöver hon hjälp, av sotaren, av smeden och av rörmokaren och hon njuter av dessa besök och hon får nyttiga språklektioner i skånska. Det är bra för en upplänning och Ingrid Sjöstrand citerar gärna enstaka ord och slagfärdiga uttryck.
Nu finns det fiender för människor som vill leva ett ensamliv, lite vid sidan av de stora stråken och bara äger en cykel; de små affärerna försvinner, olönsamma busslinjer tas bort och posten vet man aldrig var man har. Jag tänker lite på den klassiska naturskildringen Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau, när jag läser Ingrid Sjöstrand.
Hon skriver med humor och skarpsinne, hon blandar prosa och poesi i sin framställning, hon gör det på ett stilsäkert sätt och det som gör det så läsvärt är hennes närhet till människorna.
Och att hon lägger sina öron till jorden och lyssnar på sin egna lilla plats på jorden, en äkta plats, inte en flådig piazza eller en konstlad plaza, nej jorden på Stället, Sigfrid Yngves.
