Att leva i rädsla och instängdhet

Nu ses vi igen, vid samma plats, hon sitter på samma bänk och väntar, det är bara en avgörande skillnad, hon har med sig Selma, en irländsk terrier.

Hon väntar nu på att hennes andra bok ska komma, hon talar redan om den tredje.

Det är en kärlek, som bara växer, till skrivandet.

Nu kommer hon med en helt annan berättelse i en helt annan språkdräkt. Kompositionen är sinnrikt förlagd till framtiden, en tid inte alltför långt borta och i ett rum, som inte är olikt Sverige.

Framskrivningen i tiden ger stora friheter i skildringen av miljöer och utvecklingsdrag.

Det demokratiskt goda är borta, nu härskar det inhumana, det brutala och det totalitära.

Människor kan inte känna tilltro och tillit till någon, med få undantag. Grannen kan ena dagen ge dig bröd och nästa dag bränna ner ditt hus.

Allt detta ruskiga för tankarna till Balkan, de yr vidare till Kallocain, Huxley och Orwell.

I detta fiktionaliserade samhälle lever de rika i välmåga, de får sina privilegier genom makt, pengar och angiveri.

I samhällets utkanter, som så många gånger tidigare i vår historia, lever de utstötta i misär och rädsla. En rädsla för att bli ertappade och dömda för småsaker eller för att bli godtyckligt omhändertagna för en konstruerad förseelse. Omsorgen och omtanken från de styrandes sida betyder likvidering. Det är en tidigare filmregissör, Elma Oter, som är huvudjaget. Hon lever bland de små och kasserade i en hårt sliten förort, hon saknar det mesta, men allra mest sin dotter, Minna. Elma vet inte om hon lever, hon har förlorat kontakten med henne.

En dag bestämmer hon sig för att ta risken att smuggla ut brev till henne. Det är brev, som kommer att få större betydelse än hon kan ana. Ingen berättar avsikterna för Elma. Motståndsrörelsens avsikter.

Men det är i denna porträttkonst i romanform, som Elisabeth Lindfors är som bäst, som att här framhålla modet, belysa motståndet och den kvinnliga kylan.

Romanen växer fram genom Elmas brev till sin dotter och hennes dagboksanteckningar, där berättar hon om sitt liv, om de små ljusglimtarna, om glädjen tillsammans med sina vänner, om snuskgubben bakom väggen bredvid.

Om medtagenheten, om balansen på knivseggen mellan liv och död. Idag förefaller längtan vara ett tomt tillstånd, här är längtan så stark och påtaglig, efter en bit bröd, efter en frukt eller en potatis. Det är en materiell längtan, som om den uppfylls kan betyda att döden hålls borta, ett dygn till.

Det är mycket detta det handlar om, att mota bort döden, även om den är så synlig för alla. Som överallt, det är väl bara den vandrande juden Ahasverus, som blev dömd till livet.

Jag blir tagen av att läsa om dessa mekanismer, om längtan, om framtidsönskningar och om förväntningar.

Finns det sådant idag, som tindrande ögon vid julgranen under en tidigare geologisk period, ett tårögt barn med en julapelsin.

Elisabeth Lindfors andra roman är minst lika bra, som den första, hon har en språksäkerhet, som är stor och hon anpassar väl språket till sin berättelse. Dessutom skriver hon inkännande om känslor, som längtan, svek och kärlek. Spännande och stor rörelse i handlingen.

Elma Oter är liksom Agnes i Elisabeth Lindfors förra roman en kvinna med stor integritet, med stort mod och hon är beredd på en personlig insats, som ligger ut över det vanliga.

Bo Bjelvehammar