Att förvandla förorten till Ort

@02 Anfang 4 rader:Beslutsfattarna i Paris suckar lättat i kravallernas efterdyningar. Arkitekten Jacques Ripaults konstmuseum Mac/Val, i söderförorten Vitry-sur-Seine, står färdigt precis när det behövs. Frankrikes första förortsmuseum för samtidskonst är inte bara ett framkrystat integrationsförsök – det är professionellt och påkostat.

Återstår att se hur det ska gå för neocorbusierska Mac/Val. Vitry-sur-Seine är ju inget man har vägarna förbi, även om museet bara ligger ett par stopp med pendeltåg från Latinkvarteren. Jag menar, det finns museum på närmre håll.

Alltid är det något, men förorternas trashstatus är väl rotad och trollas tyvärr inte bort med ett snyggt kulturbygge. Tensta konsthalls aktuella målarboksutställning har till exempel kritiserats som en nedvärderande dagisaktivitet för förortsfolket.

Det franska ordet förort, la banlieue [bãljø], kommer enligt ordböckerna redan från feodalsamhället. La banlieue var det område kring en stad som stod under stadens ban, på svenska bann. Bann var ett förbud eller ett påbud från härskaren, och kom senare att omfatta straffet för den som bröt mot förbudet. Att drabbas av le ban i Frankrike var detsamma som att göras fredlös. Etymologiskt är alltså la banlieue de fredlösas område. Besläktade ord är franskans bannir (bannlysa) och det i sammanhanget passande bandit.

Dagens förorter växte emellertid inte fram förrän städerna blev för stora och slummiga under industrialismen. I England på 1800-talet lade man industrier och arbetarbostäder i satellitstäder, för att upprätthålla lugnet – och klasskillnaderna.

Under senmodernismen i Sverige byggdes drabantstaden Vällingby och dess mindre chica efterföljare för att avlasta Stockholm. Men invånarna fortsatte, liksom i Frankrikes förorter, att vara beroende av innerstaden och t-banan.

Innerstadens struktur har däremot rötter i antiken. Målet för gatunätet, samt för kyrkans och torgets placering, var ungefär samma som för Mc Donalds – man skulle känna igen sig vart i Romarriket man än åkte.

I förorten är det svårt att hitta. Kanske är det därför som många ivriga stadsplanerare vill applicera den traditionella stadsmodellen på miljonprogramsdjungeln. Men frågan är om förorten, vars arkitektur har andra förebilder, blir mer accepterad som dålig kopia?

Kanske borde man istället satsa på en egen identitet, och göra förorten originell? Min klättrande vän måste till exempel åka utanför ringleden – klätterväggar får inte plats i Paris.

På många håll har man insett att förorten måste göras autonom. Spårvagnen som går mellan förorterna La Courneuve och Saint Dénis, utan ärende innanför ringleden, var i starten ett ganska hårt kritiserat projekt – i dag byggs tvärbanorna överallt. I Rinkeby har man byggt radhus och villor i höghusområdet, för att man inte ska behöva flytta till en "bättre" förort för att byta upp sig bostadsmässigt.

Det återstår mycket jobb med att förvandla den svenska förorten till Ort. Likaså att bryta den franska förbannelsen.

Julia Svenssonskriver krönika från Paris varje måndag.