Är detta vårt arv till eftervärlden?

Konst

Jörgen Martinsson

Tomelilla konsthall

T o m 11 december

När jag ser Jörgen Martinssons utställning på Tomelilla konsthall får jag omedelbara associationer till filmen Apornas planet. Till scenen där rymdfararna hittar föremål från sin egen tid i marken, som arkeologiska fynd, och inser att de faktiskt befinner sig väldigt långt in i framtiden.

Jörgen Martinssons skulpturer har en sådan patina att man lätt kan föreställa sig att de legat i jorden några hundra år, grävts fram och blott mycket försiktigt blivit rengjorda från den allra värsta smutsen.

Titta på resväskan. Den skulpturen heter Sac Sacral, vilket kan översättas till Helig Väska. Den har legat så länge i glömska att den nästan är uppslukad av det växande, hade man tagit bort mer av fibertrådarna hade den fallit sönder.

Det måste ha varit frestande att göra så. För den stora frågan är förstås vad som finns i väskan, eller fanns. Tror framtiden, som hittat väskan, att den var ett slags kultföremål för oss?

Vad ska man då säga om björnen? Den heter Rwanda-94/Bränd björn och här leder Jörgen Martinsson in oss på ett bestämt spår. När jag läst titeln kan jag inte tänka mig annat än att se alla de barn som föll offer för massakrer, som dödades med sina nallebjörnar i famnen, som brändes i försök att dölja händelserna. Det finns ett särskilt uttryck i björnens ansikte, en förvåning, och smärtan strålar ut från den lilla leksakskroppen i vassa trådar som man noga bör undvika.

Och utbrända stolar står som skelett, uppställda som om de vore helt funktionella [S] som minnesbilder av civilisation, ett kök med värme och goda dofter, skrattande barn, levande människor.

Nere i källaren hänger en av Jörgen Martinssons målningar. Sorgmantel är titeln och den är skapad av aska, kol och pulveriserat tegel.

Känslan av att betrakta resterna av en katastrof är påtaglig. Är detta vad vi är på väg mot? Är en väska, några stolskelett, en bränd björn vad vi kommer att lämna efter oss som vittnesbörd om vår tid och vår civilisation?

Det är inte svårt att se en rejäl atombombsexplosion framför sig när man går omkring bland Jörgen Martinssons skulpturer och målningar. Och det finns inget ljus, inget hopp, inte något alls som lever [S] inte minsta blomma, inte minsta kryp.

Det är en stark utställning som lämnar en fadd smak efter sig, det smakar aska och rök i munnen när jag lämnar konsthallen. En molande känsla av rädsla och oro ger sig tillkänna och jag konstaterar högt för mig själv i bilen att det var en ovanligt obehaglig utställning.

Vi, och våra makthavare, borde kanske se fler sådana här utställningar. Kompromisslösa uppgörelser med människans hänsynslöshet och vad det för med sig.

Så här kan vårt arv till eftervärlden se ut.

Robert Dahlström