Är det verklighet eller är det reality?

@$: Okej, hur länge har vi tänkt låta oss luras? Tv:s "realityserier" har mer än något annat i underhållningsbranschen färgat 00-talet, på ett sätt som gör att man börjar undra om inte det omhuldade Uppväxande Släktet får en rätt skev bild av vad verkligheten egentligen är. Är det verkligen en plats där man i varje rörelse agerar framför kameror, skeenden kan arrangeras och redigeras, lögner och bedrägerier måste till för att ge livet spänning och där det när som helst kan införas cykelhjälmstvång? Jo visst, men måste de lära sig det så tidigt? Begreppet "reality" har blivit suddigt i kanterna – i de fall då det inte handlar om ren, prefabricerad hejdundrande fejk. I "The Simple Life" låtsades rikemansflickorna Paris Hilton och Nicole Richie leva ett kärvt liv på landet, och var det någon som trodde att inte alltihop var regisserat av männen bakom kameran? Det skulle väl i så fall vara Paris Hilton och Nicole Richie. På SVT gick man länge varsamt fram, nöjda med att underblåsa konflikter i "Robinson". Sedan började man allt mer fingra på förutsättningarna för de tävlande, i tittarjaktens namn. Gränserna kommer att tänjas, tills vi sitter där med någon slags supersåpa, där folk inte ens orkar låtsas längre, utan bara drar på med fylla, slagsmål och rent förtal för att höja sina framtida gager som barkändisar. Ooops, förresten…vi har ju redan "Club Goa". Ibland bara bättrar man på verkligheten, som när Ozzy i "Osbournes" kastar en vedklabb in i grannens trädgård och ljudet av krossat glas hörs – en pålagd ljudeffekt, förstås. Medan stilhysteriska gör-om-mig-serien "Fab 5" ryktas vara gjord efter manuskript. Ibland är själva drivkraften i serien fejk – som i "Bachelor" där en tjusig svärmorsdröm skulle välja och vraka fram sin blivande fru bland en hel drös välmejkade och efter hand allt mer blodtörstigt giftaslystna donnor. Tror ni att killen faktiskt blev gift? He, ringer påven in sjuk när det drar ihop sig till midnattsmässa? Tv-bolaget smög länge med vad som hänt, men till sist kröp det fram att paret "fortfarande träffar varann och framtiden får utvisa". Även i "Amish in the City" är premissen båg. Fem oskuldsfulla och aningslösa amish-ungdomar ger sig storögt ut på "rumspringa" i den moderna, depraverade världen, för att avgöra om de vill återvända till den smala stigen, eller lockas iväg till en värld där man använder elektricitet – och ibland till direkt snuskiga saker. Men fick vi någonsin reda på hur valet föll? Nix. Man kände också att repliken "wow, det har jag aldrig sett förr!" exklamerades misstänkt ofta. Och hur kunde man filma amish-gossen Mose när han håller på att drunkna under sin första simtur i havet (efter att, givetvis, ha utropat "wow, havet! Det har jag väl aldrig" och så vidare) underifrån? Och inte var kameramannen pigg på att hjälpa någon drunknande amish-gosse, inte. "Joe Schmoe"gick ett steg längre och medgav att showen var fejkad – för alla utom en. Joe blev en "Truman" som alla andra förde bakom ljuset. Ja, jag säger inte att han inte förtjänade det. Visst kan reality-tv vara fascinerande. Att få spionera och få insyn i andra människors mer eller mindre bisarra personligheter. Finns det dom som anser, alltså. Man – eller dom, menar jag – sitter och väntar på de ögonblick då verkligheten övertrumfar dikten. Men då ska det vara verklighet också. Inte något slags halvdikt. För vad händer med människor när de har kameror i ansiktet jämt? Är det verkligen dem vi ser – eller något slags rollfigur? Man skulle kunna argumentera för att tv är fejk i sig. Tv-makare, besinna er. Det finns ännu tid. Realityshowerna kan fortfarande sluta som en absurd fotnot i tv-historieböckerna. För ni ska veta att vi är inte alls lurade. Vi bara fejkar. Lars Thulinfördjupar sig i dag i ämnet "chokladtårta".