Apocalyptica

Reflections

Nyheter • Publicerad 12 mars 2003

(Island) Klassiskt och hårdrock är två genrer som emellanåt tvingas i säng, och det är inte alltid man spinner som en gräddnöjd katt över resultatet. Tvärtom har mer än en hårboll fått hostas upp genom åren. Finska cello-trion Apocalyptica gjorde sig ett namn på Metallica-covers, men har slutat imitera tunga metallgitarrer med stråkarna, börjat skriva egen musik och undersöka nya tekniker. Och det är modigt. Nog flimrar en och annan apokalyptisk vision förbi i gruppens dramatiska, laddade och, naturligtvis, symfoniska alster. I de sämsta stunderna blir svulstigheten kvävande, men här finns också sköna, förtätade ögonblick. Men generellt gäller att ju mer klassiskt det är, eller ju mer renodlad rock, desto bättre. Hybridformen är svårsmält. Jag har svårt att skaka av mig känslan av en lite forcerat dramatisk bakgrund till en visuellt skrikig föreställning - Joe Labero eller något - som jag aldrig får se. Det är filmiskt, vemodigt, virtuost och emellanåt romantiskt, men definitivt överkurs för den vanlige rockkonsumenten.

Mattias Pehrsson mattias.pehrsson@allehandasyd.se

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons