Nyheter

Ännu en roll på ännu en scen

När Peter Jöback gör konsert i egenskap av popartist är det lika mycket show som när han äntrar teaterscenen. Efter att ha tillbringat närmare två tredjedelar av livet antingen som skådespelare eller popsångare vet han hur man dominerar en scen. Åtminstone när han sjunger.

Nyheter • Publicerad 26 november 2007

För som hos så många andra artister är mellansnacket den svagaste länken i den här konserten. Jöback vill säga viktiga saker mellan sina låtar och ju ärligare och ju starkare koppling till hans privatliv desto bättre.

Han är beredd att gå mycket långt för att uppnå denna uppriktighet – så långt att det dels ofta blir fråga om vad som låter som nedskrivna terapimonologer och dels att hans öppenhet gränsar till en emotionell avklädning.

Den eftersträvade närheten blir snabbt alldeles för stor och påträngande. Strävan mot ett personligt tilltal krockar också rejält med Jöbacks ovana att inför alldeles för många låtar kläcka ur sig dimmiga livsvisdomar och kvasifilosofiska plattityder som kanske var bra på idéstadiet men bara är pinsamma från scenen.

Men så kommer det en sång och denne fumlige funderare blir helt plötsligt artist igen.

Sångerna spänner från 90-talsindie á la Atomic Swing (Niklas Frisk har skrivit mycket av materialet och spelar dessutom gitarr i det sanslöst duktiga bandet) via tango, soul och gospel till svensk vispop. Men eftersom Jöback hanterar allt med samma putsade professionalism blir allt så småningom helt utan karaktär, oavsett stilbytena eller hur bra låtarna egentligen är.

Det blir varken en egen stil eller en tydlig Peter Jöback – det blir bara ännu en roll på ännu en scen.

Fredrik Fischer

fredrik.fischer@gmail.com

SAXO

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.