Anna-Lena låter sig slukas av musiken

Musikalen – de dramatiska känslorna formade till musik – slog sina klor i Skurupsbon Anna-Lena Hemström redan när hon som flicka såg West Side Story på tv.

– Jag blev helt knockad, beskriver Anna-Lena. Hennes man har fått höra att hon svimmade.

– Det var inte det vanliga glittret och glamouren, utan gängbråk, drama, död. Tuffa tag!

Det är de starka uttrycken som fångar henne.

– Det är hela sammanhanget, förklarar Anna-Lena. Stor orkester, stora entréer och stor show. Jag gillar det storvulna!

Anna-Lena Hemström är skådespelaren som synts i rutan i komediserier som En ängels tålamod och Två som oss. På film har hon synts i Wallanderrullen Mannen som log, och i familjefilmen Pip-Larssons: kastrullresan. Hennes största roll på scenen har nog varit den kvinnliga huvudrollen Eliza i Oscarsteaterns uppsättning av My Fair Lady, mot Loa Falkman. Just nu är hon aktuell i La cage aux folles på Nöjesteatern i Malmö.

– Lars Humble och Lars-Erik Berenett är fantastiska i huvudrollerna, berättar Anna-Lena. När Lars Humble sjunger Jag är den jag är, och rollfiguren har begripit att hans partners son ska gifta sig och han är inte bjuden, då gråter jag! Egentligen visar hennes skivsamling tecken på att vara lite negligerad och ledsen. Det är inte det att det mesta är minnen i vinyl. Eller att Anna-Lena köper rätt få skivor numer. Det är nog främst det att skivspelaren står oinkopplad.

– Min mans plattor är mycket roligare, säger Anna-Lena avundsjukt, och vänder blicken från sina vinylsinglar till makens mer omfångsrika cd-samling.

– Genom honom har jag upptäckt lite knepigare, modern jazz och konstmusik. Men även band som Queen, och de är ju så bra!

– Egentligen är Queen bara för mycket, men det är härligt. Jag gillar när man bryter regler och inte spelar och sjunger som man "ska". Anna-Lena och skånske musikern Mulle Holmqvist möttes för fem år sedan vid en föreställning på Marsvinsholm. Sedan tre år tillbaka bor de som äkta makar i Skurup, där Mulle är linjeledare för folkhögskolans jazzlinje.

Just nu är paret i färd med att repa in sin första föreställning ihop. När vi hälsar på är vardagsrummet belamrat med ljud- och ljusutrustning, inför smygpremiären på en 45-minutersshow, tänkt för företagsfester. Mulle står för musiken och Anna-Lena blandar sånger och monologer i stå upp-stil. Evergreens som Stevie Wonders Signed, Sealed, Delivered och Isley Brothers Shout! har fått nya svenska texter som Ny, klok, förpackad och Tjat!

– Jobbar man ihop och är gifta så sker en av två saker, säger Anna-Lena. Antingen så kraschar äktenskapet, eller så fördjupas det.

Anna-Lenas musikintresse började tidigt, med pappas singelbox.

– Där fanns Elvis, James Brown, en massa jazz...pappa hade feeling för det där, tycker jag.

– När andra lyssnade på tio i topp hörde jag på jazz och Glenn Miller. Så jag har nog inte hängt med så bra i popmusiken! säger hon med ett skratt.

Ändå finns det massor av bra pop, tycker Anna-Lena, som har singlar med Kim Wilde, Bryan Ferry och Marianne Faithfull, och älskar soul och starka röster som Janis Joplin och Tina Turner. Men hon har svårt för attityden.

– Det ska vara stencoolt, säger hon och vrider ansiktet i ett nonchalant uttryck.

– Pop kan vara lite tråkigt och livlöst. Jag vill bli ivägsvept av något större, säger hon med eftertryck.

I slutet av 70-talet, när Anna-Lena var 18-19 år, stack hon till London och hade ett vilt år utan fast adress eller fast jobb. Pengar hon inte ville lägga på hyra gick till konserter med Talking Heads, B52's och Led Zeppelin, eller plattor med exempelvis The Police.

Men under 80-talet gjorde musikalerna comeback i hennes liv. Anna-Lena gick musikallinjen 1982 och köpte hem klassiker som Cabaret, New York, New York och Rocky Horror. Favoriten är nog Chicago.

Det finns en gräns, dock, vilket gjort att Anna-Lena på sistone kommit ur det värsta musikalträsket.

– Dels överdoserade jag, dels blir det för ytligt, säger hon. Det behövs en botten av allvar. Någon slölyssnare är hon inte. Hon gillar starka uttryck och musik som vibrerar av liv, gärna med slagverk som väcker danslusten. När musiken är på, framför allt musikallåtar förbundna med en rollkaraktär, då har Anna-Lena lätt för att slukas av den.

– Jag kan gå in i min drömvärld, förklarar hon. Bara åka in i det, utan att fundera på om den eller den grejen är bra spelad, som min man gör.

– Då hamnar jag i en stämning, precis som med skådespelandet. Och det gillar jag.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se

Anna-Lena Hemström, skådespelare

Första plattan:Mills Brothers – "Men jag blev hemskt besviken".

Senast inköpt:Diana Krall

Favorit:Barbra Streisand: Colour Me Barbra

Pinsammast:De plattorna har jag slängt.

Aldrig över min tröskel:Syntetisk discopop och livlös schlager.

De fem plattor som betytt mest för Anna-Lena Hemström:

Elvis:It's a Long Lonely Highway

Duke Ellington(i allmänhet)

James Brown:Please Please Please / Why Do You Do Me Like You Do

Cabaret:Soundtrack

Joni Mitchell:Both Sides Now