Angeläget om en broders sjukdom

Bokrecension. Det är en av Johans svåraste stunder i hela hans liv, han tar sin äldre bror till mentalsjukhus, en handling, som hans bror aldrig förlåter honom. Johan är då 21 år och är i gång med sin läkarutbildning, han ser ingen annan utväg, än att lämna bort sin bror, han får den vård, som tiden föreskriver. Men detta tvångsintagande är länge en plåga för båda. Erland själv ser det inte som någon vård, han ser det som en utstuderad misshandel.

Erlands sjukdom och den behandling, som Erland får, liksom Johans mors sjukdom och hennes läkemedelsmissbruk, lägger grunden till Johan Cullbergs egen uppfattning om fastställande och behandling av psykiska störningar. Han är i grunden en anhängare av ett arbete både med biologiska och psykologiska modeller, han förespråkar en syntes av dynamiska, kognitiva och biologiska metoder.

Detta kännetecknar hans liv som både psykiater, forskare och författare.

Johan Cullberg följer en kronologi i sitt minnesberättande, där han börjar med uppväxtåren i prästgården och sedan biskopsgården och fortsätter med studieåren. Det finns sedan en omfattande beskrivning, analys och ett antal personliga kommentarer till psykiatrins utveckling under hans verksamma tid.

Det är när han berättar om de tidiga åren i sitt liv och när han uppehåller sig vid Erlands liv och måleri, som berättelsen känns mest angelägen.

Då blir Johan Cullberg mera personlig och prosan har en lyster och en god närvaro, när han behandlar psykiatrins utveckling och de olika skolbildningarna, då flyter det mera trögt, blir gärna omständligt, detaljrikt och ointressant för en lekman.

Det tröttsammaste är de akademiska striderna och det är en fråga, som tränger sig på, gång på gång; Har det skett någon avgörande utveckling inom psykiatrin under de senaste femtio åren? I dagarna diskuteras ju samma saker som då, kanske inte lobotomi, men väl elchocksbehandlingar.

När det gäller bildkonstnären Erland Cullbergs sjukdom schizofreni, han talar själv om en psykisk förkylning, uppkommer en annan fråga; Lider han av schizofreni, vad är orsakat av sjukdom och vad är behandlingsskador? Var finns grunden till sjukdomen, orsaken och ursprunget, vilka behandlingar är möjliga och hur ter sig framtiden för Erland? En fråga har ett tydligt svar, Erland Cullberg mår bäst, när han får måla, när han inte får det fördjupas psykosen.

Det finns ett annat intressant tema i Johan Cullbergs bok, som han först tog upp 1975 i sin bok Kris och utveckling, nämligen detta med att psykiska störningar har sin grund i en utvecklingskris, som i sin tur är en förutsättning för en god psykisk mognad och tillväxt.

Johan Cullbergs bok är läsvärd, men en översiktlig läsning rekommenderas när det gäller psykiatrikapitlen, avsnitten om den akademiska fundamentalismen kan du hoppa över, utan att missa något. Där finns inget nytt att hämta, det bara bekräftar akademiernas slutenhet och konspiratoriska styrkor.

Bo Bjelvehammar