Amanda hittar rollen med musik

Efter att ha flackat världen runt i 15 år, med bas på engelska badorten Brighton, har Amanda Ooms bestämt sig. Nu är det hem till Skåne och Södra Åby, där hon växte upp hos pappan.

Inte bara för att bo, utan även för att bygga upp ett slags kursgård. Hon hyrde byns skola i somras för att skriva klart sin nya, tredje roman "Tålamod" (tänkt för utgivning nästa år) och blev kär i sin gamla skolbyggnad.

– Jag trodde aldrig jag skulle flytta hem igen, säger hon med eftertryck.

– Men det sägs att alla upptäcktsresande längtar hem till sist. Nu gör jag det för att jag har möjligheten att bygga upp en helt egen värld. Och jag har upptäckt att det inte är så dumt att föra vidare vad man har lärt sig, säger hon förväntansfullt.

Späd men intensiv har Amanda Ooms i sin lust att söka och pröva utvecklat talanger inte bara för skådespeleri, utan även bildskapande och författande. Talangen för musik inskränker sig däremot till lite pianospel (och en duett, med Nico-liknande röst, med Blixa Bargeld på soundtracket till "Recycled").

Därför är det lite oväntat att musiken ändå har så pass stor plats i hennes liv. En avgörande betydelse, faktiskt.

– Vi behöver musik, man kan inte leva utan det! slår hon fast.

– Jag har musik på nästan alltid, åtminstone när jag målar och skriver.

Hennes musiksmak är vittförgrenad som hennes eget konstnärliga skapande. Den bärbara datorn har blivit hennes livlina, och i den har hon laddat in nära 2500 låtar. Musik för en vecka, effektiv speltid.

Där finns klassiskt, folkmusik, rock och soul. Allt möjligt, egentligen, med en möjlig röd tråd i det att det är stark, personlig musik som berör känslomässigt. Och att utslätad listmusik saknas.

På sistone har det varit mycket "zigenarmusik" med Boris Kovac, latin med Tribalistas och Albert Iglesias romantiska filmmusik till Almodovars "Habla con ella". Den senare har blivit en morgonritual för Amanda, inte sällan med dans.

Rolling Stones, Bob Dylan och Neil Young fick hon med sig hemifrån. Sedan har hon själv adderat favoriter som The Clash, Roxy Music och punkpoetissan Patti Smith.

Uttrycksfulla röster fångar hennes uppmärksamhet. Som Nina Simone, Björk, PJ Harvey, amerikanska singer-songwritern Dayna Kurtz eller mexikanskan Lhasa de Sela.

– Egentligen lyssnar jag mest på sorgsen musik. Jag blir glad av det, säger hon lite motsägelsefullt.

– Ja, det är något med att jag känner mig trygg där, förklarar hon.

Musiken är inte bara avkoppling eller bakgrund. Amanda använder musik aktivt, för att skapa stämningar som harmonierar med det hon jobbar med.

– Men det kan bara vara instrumental musik, säger hon. Texter påverkar mitt undermedvetna och det vill jag inte.

Nya romanen är exempelvis tillkommen till tonerna av tre kompositörer: Norrmannen Nils Petter Malvær, jazzinfluerade tonsättaren Vassilis Tsabropoulous och holländaren Simon Ter Holts "Canto Ostinato" – ett sextimmarsverk för fyra grand pianon.

Dialogscener har sin stämningsmusik, storstadsscener kräver högre puls. Men Amanda finner det inte intressant att redovisa musiken, eller rekommendera den till läsaren.

– Precis som när jag gör en roll så är undertexten min hemlighet, mitt "soundtrack", och egentligen bara intressant för mig, förklarar hon.

– Men det är den som ger mig min säkerhet i rollen, och min koncentration. Och den koncentrationen förmedlar närhet och närvaro.

Det är när skådespelaren kommer in i en absolut närvaro, och inte drabbas av en sekunds tvekan över hur han eller hon ska agera, som magi kan skapas, enligt Amanda Ooms.

Föga förvånande kan musiken också hjälpa henne in i en roll. Till sin roll som blind, hysterisk pianist i "Mesmer" lyssnade hon på en känslostormig fiolkonsert av Schnittke. Men till sin aktuella roll som dottern Ninni i Richard Hoberts "Harrys döttrar", valde hon inte musik som tog henne ner i rollen – bara sådan som tog henne upp ur den.

– Under "Harrys döttrar" lyssnade jag bara på glad musik, berättar Amanda. Rollen och filmen var jobbiga att vara i, eftersom det är en så pass mörk berättelse.

Hon har börjat byta musik över nätet, gör blandskivor till folk och sprider vidare musik som någon av hennes många musikerkompisar gjort men som ännu inte getts ut. Hon kan till och med skicka dem vidare till skivbolag.

– Det är asviktigt att hjälpa varandra, resonerar hon. Och musik man älskar, den måste man sprida!

Detaljerna kring hennes skola i Södra Åby är än så länge hemliga. Men Amanda har inte bara för avsikt att själv vara lärare, utan även ha gästföreläsare enligt en stafettprincip. Personer hon fått inspiration från får komma och gästa, och i sin tur rekommendera andra de inspirerats av.

– Jag är autodidakt, och har lärt mig genom att alltid vara nyfiken och söka upp saker och människor som varit bra, berättar Amanda.

– Nu får de som tycker att jag har något att ge söka upp mig.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se

Amanda Ooms, 41, skådespelare, författare, konstnär

Första skivan:"La petite fleur", instrumental jazzlåt.

Senast inköpt:Boris Kovac

Favorit:Omöjlig fråga. Kanske Stones "Exile", Clashs "Sandinista" eller någon Nina Simone.

Pinsammast:"Såna ger jag bort eller slänger".

Aldrig över min tröskel:Modern konstjazz.

Amanda Ooms fem bästa låtar i bilen:

Marvin Pontiac:Small Car

Nina Simone:"Chauffeur"

Os Ipanemas:Karai

Joni Mitchell:Case Of You

Timbuktu:Det löser sig