Allt avgörs med några ord

Ny bok. Rolf Aggestam sitter inte i en sluten kammare eller i ett elfenbenstorn och snidar på diktarorden, han fångar en bit av sin verklighet, sätter igång den poetiska trumman och målar med sin ordpalett en bild som är ett utsnitt ur en verklighet. Det kan vara det som är just nu, det kanske även vara från ett då som han minns och som triggar hans fantasi.

Plötsligt kan något hända i en stel och fattig tillvaro av väntan i ett rum både för väntan och med en oro för en provtagning eller kanske snarare på svaret på en provtagning. Alla sitter och ser på ingenting bortsett från siffertavlan som bläddrar fram nummer, utöver väntan har alla en nummerlapp som de vrider, vänder på och ser på trots att alla vet sitt nummer. Turlappens nummer på tavlan betyder ett uppbrott någon går in, en annan försvinner och så fylls rummet på med nya som är beredda att vänta på sin tur.

Ingen visar något särskilt i sitt ansikte, det är inte mycket som ändrar sig och blir annorlunda. Det är nästan ett statiskt tillstånd med människor som rör sig som marionetter i förutbestämda banor. Rörelse och förändring sker men det går inte att bryta den absoluta nödvändigheten av att vänta på sin tur. Och siffertavlans mummelsummer och tystrassel härskar men visst går det att upptäcka annat som en ung kvinnas bok eller en äldre kvinnas vita, tunna och uppsatta hår. Men på något märkligt sätt går koncentrationen till den enkelt bläddrande nummermaskinen som styr och ställer med alla i väntrummet på väg mot provtagning.

" Vi satt bara där och det var en måndag

mellan klockan tio och halv tolv på förmiddagen

när som helst i livet, när det är kort som

det alltid är."

Och så kommer beskedet med ett brev med posten och det berättar om det är nåt och nu är den ena sortens oro borta, den trängs undan av en ny för det som ska göras och det som ska tas med vid nästa besök. Någon nära gråter, men det mesta är som vanligt.

" snöar lite, solglimt i en ruta, steg utanför dörren,

varför är väggarna så långt borta, och ljuden, blir väl nån ände

på det här också."

Men du och jag vet att det är inte som vanligt, allt känns annorlunda, märkligt och overkligt. Vi vet inte riktigt, vi tycker att det är som vanligt men inne i oss vill vi att en sanning och ett svar ska uppenbara sig för oss, i ett ljus av klarhet.

Rolf Aggestam gör att vi känner igen oss själva i hans dikter, jag har nu valt en kort svit som heter Provtagningför att visa hans brukspoesi, som inte är konstlad men väl konstfull med stor närvaro för nästan alla människor, tidlös och människonära.

Jag kunde skrivit om andra stycken, om fragment och konster, liksom om påminnelser om den där provtagningen eller om jakten på det enastående, ett letande som aldrig leder fram eller om minnesdagarna från Höganäs. Och kanske är Rolf Aggestam ute efter någonting som jag inte ser?

" Den som söker efter en borttappad nyckel i gräset om natten låter

ficklampan fladdra på måfå fram och tillbaka i hopp om att den försvunna

nyckeln skall skimra till just där ljuset råkar falla."