Äkta litteratur och ord som är på allvar
Hon är ensam. Huset ligger öde. Tystnaden är total förutom cikadorna som envist spelar sin sång utanför fönsterna. Steg hörs från den lilla grusgången. Bildörrar slås igen med alltför målmedveten aggressivitet.
Hennes namn är Anna Stjärnvik. Hon har hunnit fylla trettiosju år, hon är äntligen skild från sin osympatiske och själviske man. Nu sitter hon i ett ödsligt beläget hus i Grekland, långt hemifrån den perfekta villatillvaron i Vellinge.
När poliserna sedan knackar på dörren råder det inte längre någon tvekan.
De har kommit för att arrestera henne. Hon förs bort. De kör henne till Diavata, genom gallret i sin cell kan hon se hur Thessaloniki skimrar av ljus och liv, nära men ändå så långt borta, likt en hägring.
Förhörsledaren, Maria Papazoglou, får Anna att berätta om sitt liv, om de märkliga omständigheter som fört henne till detta fängelse långt borta från den inrutade villatillvaron i Vellinge.
Samtidigt påbörjar Anna Stjärnvik en inre inventering, snarast att likna vid en minnets rekonstruktion av ett liv fullt av svikna löften, meningslösa rutiner och tarvligt söndertrampade drömmar.
Den hotfulla, en aning oklara och gäckande stämningen dröjer kvar som ett svart moln som vägrar lämna himlen genom hela Per Planhammars nya roman Blekaste aning.
Det är en ovanlig och fullfjädrad berättelse Per Planhammar skrivit. Det är hans sjunde roman sedan debuten Gryningshuset(1990), och det är uppenbart att i och med Blekaste aninghar Planhammar som romanförfattare tagit ett kvalitativt språng.
Nu är det frågan om ett växande och växlingsrikt författarskap med hemliga förgreningar och en allt tydligare avsikt.
Augustihettan dallrar obarmhärtigt utanför den trånga och sjaskiga cellen.
Anna Stjärnviks historia, berättelsen om ett till stora delar ödsligt och ödelagt liv, vecklas ut i korta, intensiva minnesbilder.
Skärva fogas till skärva. Som dagen då John, barndomsvän och tonårskärlek, oväntat dyker upp i Vellinge.
John Dorsin är numera präst. Han pratar om ett annat liv. Om ett sätt att leva där densiteten är högre, om att kunna göra en insats för andra. Att få förmånen att hjälpa.
De arbetar i hemlighet. De smugglar människor, albaner, romer och andra fattiga flyktingar.
Samtidigt som Anna och John reser till Grekland - och Anna äntligen flyr sitt meningslösa arbete på Malmö högskola och genomfalska villaliv - för att delta i hjälparbetet (eller cyniska människosmugglingen?) blir de ett älskande par.
Planhammars skildring av Anna är ett ovanligt nyanserat och inträngande kvinnoporträtt. Inte minst är samspelet mellan förhörsledaren Maria och fången Anna skildrat med djup och laddade antydningar om vad som händer under ytan av det som skenbart tycks utspela sig mellan dem.
De inre minnesbilderna, det kalejdoskopiska växer och skapar en helhet större än de enskilda delarna. Per Planhammars språk äger en sällsynt intensitet, det är laddat med känslor, förtätade upplevelser och snabba reminiscenser men äger ändå en imponerande precision.
Blekaste aningär en roman med en ovanligt rik undertext. Det handlar om att bli sviken och bedragen, om kärlekens villkor och möjligheter, om ensamhet och existentiell isolering, om leda vid det egna livet och den välgödda västerlänningens livsfarliga naivitet, om längtan efter uppbrott och förändring, om relationer som riskerar att utvecklas till beroende, om den nödvändiga tilliten och dess baksida: faran att förtroendets pris är alltför högt.
Blekaste aningbefinner sig befriande långt ifrån tidens alla ytliga och mekaniska relationsromaner.
Här är orden på allvar. Här är livet allt annat än konstgjort. Detta är äkta litteratur.
