Ägglossningen går på högvarv

Solen skiner, jag har "My girl" i bilstereon, rutan en bit nedrullad, livet leker, och när "Touch me" med The Doors sedan snurrar igång och blåssektionen spänner sina spänstiga kamelläppar och brassar på för allt vad de är värda i refrängen, ja, då drabbas jag av värsta Elsa Lanchester-frisyr och det känns rent av som om våren anlänt. Det brukar vara så när det är påsk. Ägglossningen går på högvarv; picka hit och picka dit.

Själv har jag ett komplicerat förhållande till fjäderfän och dess primörer av två orsaker: 1) När jag var en liten pågablära uppsökte jag vid ett tillfälle ett fallfärdigt hönshus och rotade runt i "Hönsaryddarna". Det skulle jag inte gjort, det tog inte speciellt lång tid innan det började klia överallt och jag tvingades lämna stället idiotkliande.

Raka spåret in i duschen och därefter stänka på kamfersprit, ett universalmedel som användes till allt från att bota förkylningar (några droppar på en sockerbit att gå och suga på), skoskav och klåda till att lägga in gurkor och polera fönster med. Allt!

2) Min mormor hade en hetlevrad, vindögd tocke med få normala kännetecken, som fick Ali-papa-fågeln i Kalle Anka att framstå som helt ordinär, alltså mer Tim Burton än Disney. Han envisades med att rivstarta och bromsa om vart annat, så att jorden flög runt och tvingade hönorna att oroligt vagga omkring i femmans växel.

När jag såg Baader-Meinhof-ligan på nyheterna, blev jag övertygad om att mormor kidnappat tocken från dem. Men det tror jag inte längre. Jag brukade roa mig med att sitta och studera hans märkliga beteenden och en dag när han hade ovanligt högljudd "tjofaderittan " i hönsgården, kom morfar ut för att se vad som stod på. Han gav tocken en skarp blick, pekade på "huggekubben" och jag behöver väl knappast påpeka att tocken satte sig ner och blev tyst och snäll som en vattenkammad Amishpojke.

Morfar gick fram till hönsnätet, stack in sin stödkäpp (som såg ut att ha blivit angripen av husbock eftersom jag ansåg att den hade rätt form för att spela bandy med och passade på att låna den när han sov middag) genom nätet, petade på en blaga hönsspillning och frågade mig: "Vet du vad det vida i hynsamöget är?". "Nä", svarade jag. "Det är mög det också", skrattade han. Jag fick många lärorika lektioner av morfar: många tror till exempel att det heter badminton, men icke, i själva verket heter det "hynsatennis".

Bergman Rock ligger i startgroparna med ett nytt grymt album. De är unika och det finns inget band – hm, ja, om bortsett från bob hund, då! – som ens är i närheten av originalitet. Det måste vara dags även för övriga världen att få upp öronen för Sveriges bästa band.

I år firar Ulf Lundell 30 år som artist. Kanske är det dags att ge ut ett hyllningsalbum, eller?

Nils-Ude ringde, han skulle ge sig ut på konstrunda och inte komma hem på hela helgen. "Ql", sa jag. Han var bekymrad över sin bil som skulle stå obevakad på gatan under helgen. Men smart som han är kom han på den fiffiga lösningen att låta ljuset stå tänt i kupén hela helgen och på så vis lura eventuella tjuvar.

Veckans favoriter:

Beck: Guero (Universal/Geffen)

Kathleen Edwards: Back to me (Zoë Records)

Glitterhouse is 20: Nevermind! (Glitterhouse Records)

Queens Of The Stone Age: Lullabies to paralyze (Interscope/Geffen)

Lars Yngvetillbringar sin vakna tid med att längta efter Springsteens nya.

lars.yngve@allehandasyd.se