A-a-a-antiklimax
Men åh, så fel det blir på scen. Koreografin känns krystad, Danny sjunger påfallande illa och Tron-dräkterna var nog snyggast på ritbordet. Det som lät så A-a-a-amazing blir bara ett fett A-a-a-antiklimax.
Hans finalplats är förstås huggen i kryptonit ändå. Vem som gör honom sällskap till Globen är mer svårsiat. Dynaztys schlagerstöpta pudelrock är bra, men inte så bra. Och Charlotte Perrellis comeback känns inte tillräckligt efterlängtad. Det är trots allt bara fyra år sedan hon senast var med. (Och vann.)
Lasse Holm gör också comeback den här veckan. Mannen som under 80-talet lyckades vinna Melodifestivalen fyra(!) gånger har inte synts i greenroom på tolv år, och kanske har det varit lika så bra. För utöver själva idén att ställa Christer Sjögren och Lotta Engberg på samma scen naturligtvis är fullständigt horribel, är ”Don’t Let Me Down” dessutom ett skamlöst hopkok av stulna strofer. Varken Beatles, Elvis eller The Rubettes har skonats.
Apropå Sikta Mot Stjärnorna, förresten: Det har skrivits bloggmeter om Axel Algmarks Håkan Hellström-komplex. Och visst blir det en smula bla när en kille från Tranås sjunger på så utpräglad göteborgska. Men sångaren i Dynazty fraserar ju faktiskt exakt som Joey Tempest, och Axel Algmarks LÅT är i ärlighetens namn mer Daniel Adams-Ray än Håkan H.
I skrivande stund har jag ännu inte riktigt bestämt mig för om Axel Algmarks bidrag är veckans bästa. Men jo, fan. Det är nog det.