20 år sedan Welles försvann ner i brunnen

I slutet av april 1998 satt jag och några goda vänner på en bar i Sevilla. Det var ute i den gamla zigenarstadsdelen Triana, baren låg på en mörk sidogata, saknade uteservering och hade ingen skylt som talade om att den existerade. Dörren var alltid stängd och skyddsgallret nerdraget till hälften. Visste man inte att baren fanns hittade man den inte.

Baren var inte till för turister utan frekventerades av Trianas lokalbefolkning och det var väl inte alltid som det gjordes upp helt lagliga affärer där.

Men vi är goda vänner med ägaren sedan länge och välkomna gäster. Jag satt, som vanligt, vid ena änden av baren med ryggen mot väggen. En klok placering på den baren.

Då kom det in en liten, knotig man i åldern någonstans mellan 80 och 100 år. Han stelnade till, tittade bort mot mig och så kom han fram, tog min hand och kysste den.

Jag blev förstås väldigt förvånad och det blev alla andra också. Då berättade den gamle mannen att på just min plats brukade den store filmskapare Orson Welles sitta och när den gamle mannen kom in genom dörren trodde han först att ett under hade inträffat.

Det bör påpekas att jag vid tillfället vägde ungefär 25 kilo mer än i dag och i en gammal mans ögon hade åtminstone den likheten med Welles.

Orson Welles (1915-1985) är åter aktuell tack vare Kristian Petris film Brunnen, som handlar om Welles kärlek till Spanien och dess kultur och om hans resor i landet. Filmen hade premiär på Filmfestivalen i Göteborg i februari i år och visades, i en nedklippt version, på SVT härom veckan. Enligt uppgift ska den komma på dvd i fullängd, det vill säga 105 minuter.

Filmens titel anspelar på att Orson Welles sägs ligga begravd i en brunn på tjurfäktarfamiljen Ordonez gård utanför Ronda. Någon annan gravplats finns inte så vi får utgå ifrån att det är där han ligger. Och vad kan passa bättre för en gammal aficinado som Welles?

Orson Welles anses som en av filmväldens verkliga giganter. Hans film Citizen Kane (1941) utsågs 1998 till USA:s bästa film genom tiderna av det Amerikanska Filminstitutet.

Men han gjorde mer än så. Han regisserade och spelade med i 16 filmer och var enbart skådespelare i drygt 60 filmer. Han började, som så många andra, sin karriär inom teatern. Redan som tre-åring, 1918, hade han en barnroll i Madame Butterfly och som tio-åring satte han själv upp Dr Jekyll och Mr Hyde, regisserade och spelade.

Vid 16-års ålder beskrev han sig själv som skådespelare och blott fem år senare – då han var 21 år – gjorde han den numera klassiska uppsättningen av Macbeth på The Negro Theatre i Harlem, New York.

Förutom Citizen Kane och Den tredje mannen är kanske Orson Welles mest känd för att ha skrämt brallorna av stora delar av USA:;s befolkning 30 oktober 1939 genom sin radioteateruppsättning av H G Wells roman Världarnas krig. Han gjorde den så realistiskt att folk trodde det var ett riktigt skarpt läge.

I år är det 20 år sedan han försvann ner i brunnen för gott. 70 år gammal.

Att bli förväxlad med en sådan man på en bar i Triana är en stor ära

Robert Dahlströmskriver kulturkrönika varje lördag