”Feminismens backlash pågår ständigt"

Berätta om föreställningen på Dramaten. Är den lik Malmöpjäsen ”Prins Charles känsla”?

– ”Liv Strömquist tänker på dig!” bygger på mina seriealbum ”Prins Charles känsla”, och ”Einsteins kvinnor”, men det blir också några helt nyskrivna texter. Eftersom det är en ny regissör tror jag att den kommer att skilja sig rätt mycket från Malmö stadsteaters uppsättning.

Kan man göra teater av alla serier eller är dina särskilt lämpade?

– Jag tror att mina serier passar på scenen för att de inte handlar om en figur. Det hade varit mycket svårare att göra en pjäs om Rocky eller Elvis. Då hade man först behövt bygga en figur som såg rätt ut. Mina texter handlar mer om relationer och situationer, vilket är lättare för skådespelarna.

”Liv Strömquist tänker på dig!” beskrivs som feministisk. Vissa talar om en backlash för feminismen under 2000-talet. Hur ser du på det?

– Jag vet inte om man kan säga så. Det har varit en backlash för feminismen hur länge som helst. Den pågår ständigt, men samtidigt finns det saker som blir bättre. Det går framåt och bakåt på olika områden hela tiden.

Tror du att man kan förändra något som serietecknare?

– Både och. Jag blev själv intresserad av politik via kultur. Jag var punkare när jag var yngre och lyssnade mycket på låttexter. Jag tror att det är lättare att bli inspirerad av ett politiskt budskap i ett seriealbum än i ett partiprogram. Så kanske väcker man någon.

Vad oroar dig mest i samhällsutvecklingen just nu?

– Jag hoppas framför allt att Alliansen inte ska vinna nästa val.

Varför då?

– Jag tycker inte att vi ska ha vinster i välfärden eller att vi ska sälja ut allmännyttan och så behöver vi inte fler skattesänkningar. Istället borde vi minska klassklyftorna. Jag vet inte hur det går i valet. Det känns som att det kan gå åt alla håll.

Malmös feministiska serietecknare har blivit ett begrepp. Hur mycket samarbetar du med de andra idag?

– Just nu samarbetar jag till exempel med Sara Granér om en pjäs till Profilteatern i Umeå. Jag har skrivit för dem tidigare, men den här gången gör jag det med Sara.

Var får ni era uppslag ifrån?

– Det kan komma ur vad som helst. Ibland är det något jag har läst eller sett på tv och andra gånger bygger det på aktiv research om ett visst ämne. Ibland snubblar jag bara över saker.

Kan man ta upp allt i serieform?

– Ja, det tycker jag. Man kan ta upp alla ämnen. Det handlar mer om hur man gör det. Om man tar upp något hemskt ska man göra det på ett sätt som inte kränker redan utsatta människor.

Har du själv gått över gränsen någon gång?

– Absolut. Det är särskilt svårt när jag jobbar med radio och det är direktsändning. Då kanske jag skämtar om något som jag ångrar efteråt. Det händer nästan varje gång.

Du blir allt mer känd, begränsar det dig på något sätt? Känner du att du måste ta mera hänsyn?

– Ja, det tror jag. I början var jag friare för då utgick jag från att ingen skulle läsa det jag skrev. I takt med att jag säljer fler album, så innebär det ju att en del faktiskt kommer att läsa det jag skriver om dem.

Regissören Ada Berger, som sätter upp din pjäs på Dramaten, har sagt att du liksom Svensk damtidning jobbar med kontrasten mellan kändisarnas lyckliga yta och deras inre tragik, men att du är mer intresserad av att hjälpa kändisarna. Hur ser du på den beskrivningen? 

– Egentligen handlar det inte om kändisarna. Jag använder dem som exempel. För mig handlar det mera om ämnet. En av mina serier beskriver bindningsteorier i förhållanden med misshandel. Där använde jag Whitney Houston och Bobby Brown som exempel, men de är egentligen inte viktiga. Om jag hade vänt mig till personer i min bekantskapskrets hade jag kanske valt några helt andra exempel. Nu har jag en annan publik och då är kändisar allmängiltiga symboler.

Om vi byter ämne, så blev ditt sommarprogram i P1 ett av årets mest omtalade. Hur tänkte du när du valde att ägna ett helt program åt mens?

– Det var ett så stort forum, så jag ville tala om något folkligt och det är ju mens. Alla har en relation till det, men min erfarenhet är att man aldrig pratar om det offentligt. Jag har mått dåligt över att det finns ett sådant tabu kring frågan.

Är mens tabu?

– Ja, absolut. I Sverige är det inte så allvarligt, men i resten av världen finns det verkligen stora menstabun. Enligt Unicef är det många flickor som inte kan avsluta sin skolgång för att de saknar mensskydd och inte får gå ut. Det är ett globalt problem, men det är inget som tas upp i biståndet. När jag kollade upp de här sakerna inför programmet hittade jag mycket som jag absolut inte hade någon aning om. Jag kände att jag var tvungen att berätta om det.

Vad har du fått för reaktioner efter programmet?

– Jag har fått jättemycket reaktioner. Både positiva och negativa. Det är väldigt många som har hört sig och delat med sig av egna erfarenheter.

Så du övervägde aldrig att göra ett vanligt program och berätta om dina framgångar och kriser?

– Haha... nej!