Ett hisnande läsäventyr

Nådens år 1800 föds gossen William Aldermann under dramatiska former på 45, Harley Street i London. Hans far är en ryktbar och välboren. Lägg därtill att fadern Gideon Aldermann är en excentrisk antikvitetssamlare och stormästare i brödraskapet Dilettanti. Ett sällskap som dyrkar antikens ideal och drömmer om att bygga upp en ny fri värld.

Williams mor dör i samband med hans födelse och några år senare avlider också den ålderstigna Aldermann.

Medan Napoleon härjar i Europa växer arvingen upp, isolerad från verkligheten i det stora huset med dess många antika artefakter. Hans enda sällskap består av tjänstefolket, informatorn och förmyndaren Richard Payne Knight, som dessutom är ny stormästare i den förslöade orden.

Inte förrän en annan av sällskapets bröder, den råbarkade Josias Gebhardt dyker upp förändras Williams liv, och han förs ut i ett sargat och sjukdomsdrabbat Europa, ja ända bort till en gudsförgäten ö i Atlanten.

”Aldermanns arvinge” är Gabriella Håkanssons fjärde roman, den liknar inget av vad som getts ut på sistone, ändå finns här stråk av sådant som det skrivits om tidigare. Här finns mystiken runt hemliga sällskap och fascinationen för antikens dekadens. Det finns också oförglömliga karaktärer som Josias Gebhardt, som framstår som lika delar Judge Holden i Cormac McCarthys ”Blodets meridian” och Jim Prideaux i John Le Carrés ”Mullvaden”.

En annan sak som särskiljer ”Aldermanns arvinge” är dess omfång på över 800 sidor och att dessa sidor bara är första delen i en trilogi. Med andra ord är det här ett våghalsigt och storslaget projekt.

”Den som satsar stort, riskerar att förlora stort”. En å annan läsare kommer falla bort, avskräckta antingen av romanens tjocklek eller för att kombinationen av antiken och Napoleon inte anses lika spännande i jämförelse med vilken dussindeckare som helst. Deras förlust, för det finns åtskilligt att vinna.

Det här är en storstilad äventyrsberättelse, en hisnande spänningsroman som inbjuder till en läslust värdig slukaråldern. Det alkemistiska hopkoket av påhitt och fakta kan förvandla den mest okänsliga läsaren till att bli lika besatt av detaljer som en inbiten fantasy fan.

Karaktärerna i ”Aldermanns arvinge” är sällan vad de själva önskar och inte heller miljön utanför 45, Harley Street framstår som något Arkadien. Kontrasten mellan ideal och verklighet framträder som flugskit på nyputsade fönster.

Paradoxalt nog är det just genom att frammana denna skevhet, i en tid präglad av motsättningar som gör ”Aldermanns arvinge” så spännande.

Kanske har Olympens gudar tröttnat på mord och poliser? För finns det någon rättvisa i världen, så får ”Aldermanns arvinge” samma genomslag som ”Milleniumserien”.

Del två, i Gabriella Håkanssons planerade trilogi utkommer nästa år. Titel: ”Nya Londinium”