Vad gör man inte för sina barn?

Visserligen har jag varit förälder i 11,5 år. Simultankapaciteten, stresståligheten, förmågan att medla i svåra konflikter och lyssna på andra och inte minst förmågan att arbeta utan att ha fått sova en hel natt på flera månader har alltså funnits med i många år, men i sommar har jag verkligen utvecklats som människa. Och det är mina barns förtjänst.

Innan man får barn är det okej att låta den egna viljan styra. Att säga nej och bara göra det som känns bra. I sommar har jag tänjt på mina gränser.

Det började under de första trevande sommarveckorna. Eftersom vi byggde egen pool för något år sedan börjar barnens frågor redan i april – när kan vi ta årets första dopp?

Jag hör min mun svara – när vi tycker att vattnet är tillräckligt varmt, men min kropp ryser och tänker – vid 30 grader. Någon vecka sedan krampar jag i vattnet och inser att jag hoppat i strax över 20-strecket. Inte för att jag vill. Inte för att det är härligt, utan för att jag gör vad som helst för att få se tre små munnar formas till uppskattande leenden. De kan bada i timmar, men inget är så kul som när vi vuxna är med.

När det så var dags att åka på bilsemester med destination Skara sommarland sattes mina gränser verkligen på prov. Det var inte de sex timmarna med tre herrar i baksätet som fick mig att fokusera på andningen utan de två späckade dagarna i lekparken.

Mellansonen är motorfantast och fick något drömmande i blicken när han ansåg att det fanns gokartbilar för alla över 130 cm.

– Då kan vi köra tillsammans hela familjen mamma!

– Visst helkul! svarade jag, som utvecklat det till en konstart att slippa alla firmafester som inkluderar just detta moment.

Men sedan satt jag plötsligt där. Nedklämd i en miniatyrbil och med störthjälm på huvudet! Det var bara att trampa på gasen och ge järnet. Jag, som aldrig ens haft ett gram av tävlingsinstinkt i mig kände triumf över att inte alla övriga familjemedlemmar lyckades varva mig två gånger utan bara en!

Se där, det finns en fighter i mig! Vem kunde ana det?

Nästa utmaning väntade bland karusellerna. Jag hatar karuseller! Som tonåring visste jag precis var utgången till alla karuseller på Tivoli i Köpenhamn var eftersom det var där jag satt och väntade på kompisarna.

– Mamma, jag åker bergbanan om du åker med, bönade lillebror som varit ganska svårflirtad under vår första dag.

Vem är jag att neka mitt barn? Ett varv klarar man väl? Jag blundade stenhårt, höll andan och tröstade mig med tanken att alla andra kommit ner i ett stycke…

– Vi får åka ett extravarv, vrålade sonen lyckligt i samma stund som jag öppnade ögonen och skulle dra en lättnandens suck.

Jag tog ett hårt tag om säkerhetsbygeln i knäet och när vi åter vrålade in i första kurvan öppnade jag ena ögat och tittade på min son. Hans lycka var gränslös. Leendet gick från öra till öra och jag kunde inte se mig mätt!

Har man sagt ja till en, då får man säga ja till en annan. Bonussonen hade åkt Tranan (en stor fågel som i rasande fart far runt i en obeskrivlig omloppsbana) oräkneliga gånger. Eftersom han är den enda människan på jorden som delat en åktur i Vilda musen på Gröna Lund med mig tyckte han att det var dags för en ny gemensam upplevelse.

Det blev dramatiskt. Jag har aldrig känt mig så nära döden förut. Mina ben skakade i en kvart när jag äntligen var tillbaka på jorden.

Men bonussonen log stort och gav mig en snabb kram!

– Du gjorde det ju! utbrast han nöjt.

Ja, det gjorde jag. För jag kan och vågar mer än jag tror. Jag vågar utmana mig själv och testa min gränser. Vad är det värt? Ge mig ett bud!