Överskattade handböcker?

Är han sjuk? Är det något annat fel? Genast har jag plöjt alla föräldrahandböcker som jag kommit över och sökt febrilt på internet. Inte förrän jag har hittat ett forum där någon annan beskrivit sitt barn på exakt samma sätt (eller ännu hellre lite värre) har jag kunnat slappna av och inse att det handlar om en helt normal utvecklingsfas. Det är klart, med åren har man ju blivit luttrad och med en suck har jag och min sambo sagt till varandra att det nog bara är en ny ”fas”. För man blir ju förvånad över hur väl alla steg passar in när man läser om barns utveckling.

Bekräftelsen på att de där utbrotten eller oroliga nätterna är helt naturliga gör också att jag kan ta dem lättare utan att själv bli lika arg och irriterad. ”Han kan ju inte hjälpa att han skriker i tio minuter över att smöret hamnade på fel sida av mackan, det är ju ett steg i hans utveckling”, tröstar jag mig med och försöker ta ett djupt andetag och räkna till tio.

Med barn nummer två har jag varit mer förberedd på vad som ska komma och därför varken behövt läsa så mycket eller ens hetsa upp mig över hans beteende. Som tvååring har hans vilja börjat märkas allt tydligare men jag har lättare att vara (någorlunda) konsekvent, att säga nej direkt och strunta i hans skrik. Det känns inte heller som om hans utbrott är så farliga. Undrar om det är i skuggan av femåringens eller om han faktiskt är lite mer harmonisk? Eller är det för att jag gör annorlunda den här gången?

Jag har börjat fundera på om det finns ett motsvarande utvecklingsschema även för mig som förälder och hur skulle det ha varit om det fanns en bok för barnen där de kunde läsa om hur föräldrarna förändras hur de ska hantera det. Hade det låtit såhär?

”Tre månader: Nu har dina föräldrar börjat bli vana att du finns och att du skriker då och då. De är inte längre lika snabba med att ge dig mat på natten eller att byta din blöja. Glöm inte att avfyra några charmiga leenden så att de förlåter dig för att du vill leka mitt i natten.”

”Tre år: Du får skrika allt högre och demonstrera tydligare för att få som du vill. Dina föräldrar har kommit in i en trotsperiod där de vägrar låta din vilja gå igenom. Ha tålamod och tänk på att du kan förhandla dig fram. OBS! Föräldrar gillar inte skrik i offentlig miljö och där har du större möjlighet att få som du vill.”

”Sex år: Föräldrarna kräver allt mer och försöker låtsas som om de inte längre kan klä på dig, hjälpa dig att dela maten och allt annat som de alltid gjort för dig. Stå på dig och kräv att få den service som du har rätt till. ”

Eller är handböcker överskattade? Kanske ska man bara ta det som det kommer istället...