Livet är som en tyllgardin

De snällaste människorna är de som sårats värst, och de som ställer upp mest på jobbet blir mest utnyttjade. De vi så gärna vill skydda kommer garanterat att råka illa ut hur mycket vi än anstränger oss.

För det är att råka illa ut som är livet. Det är när vänner sårar som vi lär oss att hantera en konflikt. När vi blir utnyttjade så att vi hamnar på bristningsgränsen till vad vi klarar av lär vi oss att säga ifrån.

Härom veckan skickades mitt hjärta upp i halsgropen när jag fick höra om ett helt vanligt fall från en cykel. Det som jag såklart förstod kunde hända hade faktiskt hänt. Och det slutade så mycket bättre än värsta tänkbara utgång.

Ett trasigt knä och en skadad hand blev resultatet för de två tonåriga tjejerna och mitt hjärta kunde snabbt falla ner på sin vanliga plats igen. Men tänk–om-tanken finns kvar, som en svag påminnelse om vad som kunde ha hänt.

Jag tror att påminnelser om hur illa det skulle kunna gå är nödvändiga. Livet är som en gardin i tyll – tål mer än vad man kan tro vid första anblick, men man kan inte dra i det som om det vore av slitstark bomull. Det gäller att vara rädd om sig själv och alla andra.

Jag har en kluven inställning till hjärtedagen som firades i måndags. Kommersiellt och skuldbeläggande, tänker jag dagarna innan. Sen köper jag ändå något hjärtprytt gulligt att ge bort, precis innan det är för sent och hjärtekramdjuren börjar reas ut den 15:e.

Egentligen är väl alla hjärtans dag en dag så god som någon annan att visa kärlek på. Hinns det inte med under de andra dagarna på året är det väl utmärkt att det åtminstone blir av då. (Fast helst utan det där riktigt sockrigt sliskiga, en kram räcker länge för mig.)

I år hade det dock räckt med cykelolyckan för att jag skulle påminnas om livets skörhet och kärlekens storhet. Åtminstone i några veckor till kommer den påminna mig om hur viktigt det är de jag tycker om vet att jag gör det.

På ett eller annat sätt kommer de flesta av människorna runt omkring oss att råka illa ut någon gång i livet. Vi kommer alla att behöva lära oss att leva utan en älskad. Vi kommer att tvingas acceptera att vårt ordförråd känns otillräckligt när våra vänner förlorar sina nära.

Att då, redan i förväg, ha utryckt vår kärlek kommer att göra att det känns lättare. Inbillar jag mig.