Krönika: Frågan jag inte vill få

Beslutet togs hastigt och lustigt. Jag hade lovat arrangörerna att tjata på mina kollegor om att vi skulle bilda ett lag och tänkte väl kanske att det inte var någon risk att vi skulle få ihop det. Men jo, plötsligt vill alla springa och nu är vi fem-sex personer som diskuterar löpträning (eller bristen på den) i lunchrummet. Vårt lagnamn: Löpet.

Jag googlar mig själv och hittar två krönikor som jag skrev för snart ett år sen. Den ena publicerades strax före jag sprang min första halvmara Göteborgsvarvet. När jag läser den inser jag tankegångarna går ungefär likadant nu som då. Hur har jag någonsin kunnat tro att det ska bli en löpare av mig? Jag som känner mig trött bara av tanken på att träna intervaller, och som struntar fullständigt i om jag kommer i mål på under två och en halv timme, så länge jag slipper vara sist.

Jag minns hur jag tog mig igenom de kallaste och regnigaste träningsrundorna genom att tänka att jag efter loppet bara skulle behöva springa för nöjes skull. Hur det gick med nöjet? Jo, jag sprang knappt en meter på hela sommaren, gjorde en dålig tid på Trelleborgsloppet i augusti, tog upp löpningen lite halvhjärtat men la ner när snön kom. Och nu har jag återigen lovat mig själv, och andra, att springa mer än två mil vid ett och samma tillfälle.

Om jag känner mig pressad? Rimligtvis borde tiden bli bättre andra gången, så ja. Jag läser den andra krönikan, den som publicerades dagarna efter jag sprungit i fjor. Den handlar om endorfinpåslaget i kroppen, hur jag var beredd att lova vad som helst när jag stod på mållinjen. En oslagbar känsla och plötsligt vet jag svaret på varför jag utsätter mig för ännu en halvmara: Träning är beroendeframkallande.

Men snälla fråga mig inte om jag ska göra en klassiker när jag står där på mållinjen den 30 april...