Inte utan mitt Hello Kitty-plåster

Det började med att jag köpte hem Nalle Puh-plåster och min dotter Klaras intresse växte. Men när jag sedan gjorde misstaget och plockade med mig Hello Kitty-varianten hem kunde hon inte längre värja sig. Bara åsynen av det rosa plåstret fick henne att börja leta efter märken på sin kropp som skulle kunna behöva omvårdnad.

När diskussionerna blev många och långa här hemma om hur mycket man måste slå sig för att få ett plåster sattes en regel upp för att göra det hela så enkelt som möjligt. Sår som blöder får plåster. Men annars är det bättre att lufta. Vår dotter accepterade detta och ett lugn lade sig. Varje gång hon slog sig tittade vi efter. Blöder det? Nähä, då blir det ingen Hello Kitty. Klara upptäckte snart att kanske ett sår på tjugo blödde. Och ett missnöje började växa inom henne. Trots att hon under sommarmånaderna fick mängder av skrubbsår var det få som gav utdelning. Det dröjde naturligtvis inte länge innan hon kom till slutsatsen att här fick man bättre på statistiken.

En sen torsdagseftermiddag såg hon sin chans. Hon hjälpte mig att skära tomater till en sallad i köket när hon plötsligt skar sig.

Oj, får jag se! sa jag oroligt och tittade på hennes tumme. Men kniven var så slö att märket av den var knappt synbart.

Vilken tur. Det kom inget blod, sa jag och pustade ut. Helt ovetandes om att jag precis gett henne en idé.

Sedan vände jag bort blicken för en sekund och rörde om i en kastrull på spisen. När jag åter igen tittade mot Klara sträckte hon fram tummen igen. Denna gång blödde den.

Nu blir det plåster! sa hon nöjt och jag förstod att jag hade skapat ett problem. Det var sista gången hon fick skära tomater. Eller något annat.

När min man några veckor senare fick blödande blåsor i händerna av att skruva ihop garderober från Ikea gav Klara såren en blick och föll sedan i gråt. Inte för att hon blev rädd eller tyckte synd om sin pappa. Hon var i själva verket avundsjuk.

Nu får du plåster och inte jag, tjöt hon tröstlöst.

Men jag förstod att botten var nådd när Klara en dag lite högtidligt vände sig till mig och berättade om sina planer för dagen.

Jag ska gå ut och hitta något som jag kan riva mig på, sa hon.

Jag blev så paff att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga till min självplågande dotter.

Nej, Klara. Man ska inte skada sig själv, sa jag till slut.

Klara tittade forskande på mig och nickade sedan stilla. Jag pustade ut och kände att hon höll med mig. Men i själv verket hade hon missförstått vad jag sagt.

Nej, det är klart, fortsatte hon. Du måste följa med mig, mamma. Så att jag inte är själv när jag skadar mig.

Hur detta ska sluta vet jag inte. Tänk om denna fixering växer. Klara kommer att ägna sig åt extremsporter och bli stuntkvinna. Hon kommer inte bli nöjd innan hon blir inlindad som en mumie. Och antagligen inte ens då. Jag kommer att få böja mig fram för att höra hennes besvikna muttrande på sjukhuset:

Det fanns inget gips med Hello Kitty på.