Ett hjärta fullt av lokalpatriotism
Ibland känner jag mig skyldig att motivera mitt beslut att bo här. Men inte i helgen.
I helgen kändes det så självklart. Jag var på hamnfesten och önskade att det skulle vara ett årligt inslag.
Ett 58 meter högt pariserhjul som bara tappats bort någonstans i Tyskland hade varit festligt att se, men det var inte därför jag gick ner på stan. Jag har ju redan erkänt att jag gillar EMD lite mer än vad människor över 20 år brukar göra men det är inte de som är bästa med helgen. Alcazars discodängor är väl trevliga att tralla med i men de är inte mina största idoler – ett annat band hade funkat lika bra. Ett kringresande tivoli väcker nostalgiska känslor från den tiden då man brände månadspengen på Gislövs marknads karuseller – men mitt liv raserades inte när tivolit packade ihop och drog redan på lördagskvällen, två dagar för tidigt.
Det var på människorna som mina förväntningar var absolut högst. Och de infriades.
Det var väl inte så fullt som kommunen och hamnbolaget hade hoppats på, speciellt inte på dagarna när det var så varmt att nästan bara stranden var uthärdlig. Men det är stämningen och inte antalet som är det viktiga. Och stämningen var god!
Människor att hälsa på till höger och vänster, gamla klasskompisar och släktingar och nya vänner. Jag måste säga att de människorna imponerade mycket mer på mig än vad prinsessbesöket i måndags gjorde. Jag tycker att det borde läggas mindre energi på att få hit kungligheter på jubileum och invigningar. Det finns redan så mycket fina människor här. Lägg kraften på att ordna fler folkfester åt dem istället!
Inför helgen hade turistbyrån skaffat ett lager pins med texten "Trelleborg i mitt hjärta" på. De sålde slut på dem inom ett dygn – jag förstår det.
En sådan här helg fyller kommuninvånarnas hjärtan med kärlek till brädden och får lokalpatriotismen att flöda. Jag lyckades knipa åt mig en pin och nu är jag så rädd om den att jag nästan inte vågar ha den på mig...
