Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: I tysta kupén turas vi om att hålla ordning – men i somras brast allt för alla
Inte någon gång har vi pratat med varandra. Jag vet inte vad någon heter, men jag ser vad de äter till frukost och doftar vilken parfym de bär.
En kille har olika färg på strumporna varje dag. En äldre kvinna läser ut en bok på tre dagar. En tjej målar naglarna i slutet av varje månad. Just nu är de guldiga. Innan oktober är slut kommer de att vara röda.
För de andra är jag han med keps.
Jag umgås med dessa människor oftare än min familj. Det är mycket märkligt. Men inte desto mindre sant.
Vi har – givetvis – ett tyst samförstånd. Ingen pratar. Prassel är tillåtet i viss utsträckning men ska undvikas.
Då och då kommer det in en ny förmåga och då turas vi om att upplysa om tysta kupéns enda regel.
Här råder stillhet.
En bubbla fri från övriga tågets alltför intima telefonsamtal med sina älskade och haranger om hur missnöjda de är med sina arbeten och kollegor. I tysta kupén sitter vi som vill slippa allt detta. Vi som bara vill vara i fred till jobbet och hem igen.
Men i torsdags kom det in ett par i 70-årsåldern. Ynglingen med skogshuggarskjorta erbjöd sig att flytta på sig så att paret skulle få sitta bredvid varandra. Då sa mannen ”behövs inte, vi har varit gifta i 50 år”.
Kupéns resenärer blev mycket roade. Att mannen sedan fortsatte hålla låda bekom ingen. Han hade prickat hål i atmosfären. Brutit vår gemensamma ensamhet.
Det var okej. Han stod för något sällsynt. En befriande självdistans. Den går hem i alla rum. Övertrumfar alla regler.
Givetvis förstod inte mannen att han inträdde en tyst zon. Men han var fredad. Han påminde oss om att vi alla sitter i den här båten tillsammans.
Endast en gång har jag sett det tidigare. Det var i somras när Sverige mötte Mexiko i fotbolls-VM.
Alla satt och tittade på matchen i sina mobiltelefoner. Vid första målet tittade jag upp och mötte en kvinnas blick. Hon som annars brukar sticka. Jag höjde handen i en segerrörelse – jag vet inte var jag fick det ifrån – och hon svarade med att le med hela ansiktet.
Det var första gången som jag fick kontakt med någon i tysta kupén. Vi kände tillsammans att Sveriges namn flög över jorden. Solen sken över skånska sädesfält och aldrig förr har en känsla av att vara stolt svensk slagit mig så hårt.
I minut 60 slog Granen in 2-0 till Sverige. Då brast det för mannen som alltid luktar pannkakor. ”Yes!”.
Och då brast det för oss alla.
Tillsammans gjorde vi något förbjudet. Vi väsnades. Hurrade och gapade. Men det var oundvikligt. I princip nödvändigt.
3-0 följde och totalt jubel utbröt. Nagelmålaren och killen med Elton John-brillorna high fajvade tvärs över golvet. Tjejen med ekonomiboken ställde sig över pannkakskillens telefon och såg reprisen.
Vi var ett lag i tysta kupén. Någonstans utanför Örtofta Sockerbruk. Där blev vi ett vi.
När domaren blåste slutsignal ändrades stämningen igen. Magin var bruten.
Men vi visste alla att något hade förändrats. Vi var lite närmre varandra. För nästa dag sågs flera av oss igen och då hände något extraordinärt.
Vi nickade mot varandra. Inget hej eller god morgon – såklart. Men vi såg den andre.
Med tiden slutade vi även att göra detta. Det blev mörkare om mornarna och orken tryter. Men jag kommer aldrig att glömma den dagen då vi verkligen var på samma sida.
Jag, nagelmålaren och pannkakskillen.
Och alla de andra.
